Spöklik mastodontrap från Playboi Carti
Publicerad 2025-03-18
ALBUM Playboi Cartis första album på ett halvt decennium är den moderna hiphopens motsvarighet till längdskidornas femmil.
Men för den som klipper och klistrar i ”Music” går det utmärkt att hitta sin egen spöklikt snygga moodboard av rap.
Playboi Carti
Music
Interscope/Universal
HIPHOP Rapparna är dagens enda sanna rockstjärnor. En stökigt försenad internetrelease är den moderna motsvarigheten till en arena som får vänta på Axl Rose.
Släppet av Playboi Cartis nya album natten till i fredags var inget undantag. Den här gången handlade det om en sampling som saknade rättigheter. Fansen förvandlades traditionsenligt till frågetecken framför streamingtjänsterna.
Några timmars uppskjuten rap kan dock göra detsamma. Världen har trots allt väntat på ”Music” i ett halvt decennium. Albumet har skjutits upp i två år och gamla titeln – än mer snorkiga ”I am music” – hänger med på omslaget.
Skivan tar avstamp i industriella beats och skräckfilmsrap med ”Pop out”. Det låter som något för 13-åriga kids att bilda moshpits till på festivalen Lollapalooza.
Playboi Carti är på många sätt en tidsenlig rappare. ”Music” präglas av allmän undergångsstämning. Tillsammans med återkommande gästen Travis Scott skapar han musik som påminner om Kanye Wests senare verk: en stadiumrap lika pampig som knappt kommersiell. De 30 spåren utspelar sig i ett töcken av substanser.
Musiken flyter stundtals ihop med Atlanta-kollegorna – gästen Future, Lil Wayne med flera – som också är uttalade inspirationskällor. Hiphop på detta vis – dimmig, förrädisk, svepande – låter inte längre lika sprillans ny som under peaken 2017. Men när Kendrick Lamar gör entré i ”Mojo Jojo” uppstår ändå en fascinerande trap i kölvattnet på trion Migos.
Samtidigt frågar sig vän av ordning: orkar vi 77 minuter av detta?
För er som är trötta på den här typen av moderna mastodontalbum måste jag hänvisa eventuella klagomål till Drake. Det var han som satte tonen med sju år gamla dubbelalbumet ”Scorpion”. Skivan bestod av 25 spår fördelade på 29 producenter.
På ”Music” räknar jag till inte mindre än 51 producenter. Mängden människor i studion, tillsammans med antalet gäster, gör att man aldrig riktigt hinner landa i en enda stämning. Plötsligt befinner man sig mitt i en The Weeknd-refräng (”Rather lie”). Där någonstans skymtade Jhené Aikos ljuva stämma över ett Kanye-beat (”Backdoor”) eller vänta, var det inte Yung Thug och hans mjuka dancehall (”We need all da vibes”)?
”Music” är en rappens motsvarighet till längdskidornas femmil – se till att få i dig tillräckligt med vätska och energi längs vägen för att inte krokna på slutet.
Annars riskerar du att missa höjdpunkterna. Som det gnistrande beatet i ”I seeeeee you baby boi”, det hemsökande pianot i ”Dis 1 I got it” eller den elektriska närvaron i ”Olympian”. För den som klipper och klistrar i ”Music” går det utmärkt att hitta sin egen spöklikt snygga moodboard av rap.
Playboi Carters rapstil är också rakt igenom fascinerande. Han liksom viskar hest som i panik, som om hans liv hängde på det. När han lyckas som bäst – oftast ensam i studion, utan störande gäster – låter han lika storögt förundrad som en ung Lil Wayne.
BÄSTA SPÅR: ”Olympian”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik