Drake bemöter beefen med bomullsmjuk r’n’b
Publicerad 2025-02-17
ALBUM Mitt i den brutala Kendrick Lamar-beefen draperar sig Drake i päls ihop med vännen Partynextdoor och drömmer sig tillbaka till sina bomullsmjuka glansdagar.
Drake & Partynextdoor
Some sexy songs 4 u
Republic/Universal
RAP/R’N’B Den senaste tiden har Drake mest låtit tala om sig via kollegan Kendrick Lamar. Förra söndagen sjöng hela USA med i en disslåt riktad till den kanadensiska stjärnan, under Super Bowls halvtidsshow i New Orleans. Tidigare i februari belönades ”Not like us”, hiten där Drake bland annat anklagas för pedofili, med fem Grammys.
Toronto-rapparens första album sedan den omskrivna beefen kommer i form av ett samarbete med vännen Partynextdoor. Samtidigt är Drake mitt i processen att stämma sitt skivbolag Universal för förtal och trakasserier. I en stämningsansökan som lämnades in förra månaden menade Toronto-rapparens advokater att Universals lansering och marknadsföring av Lamars ”Not like us” var ett exempel på hur man sätter ”företagets girighet framför artisternas säkerhet och välbefinnande”. Det nya albumet släpps hur som helst av just Universal.
Omslaget föreställer Drake och Partynextdoor draperade i päls framför ett lägenhetskomplex i Mississauga, Ontario. Den sömniga vintern är den dominerande estetiken. Musiken för tankarna till kyliga nätter i duons forna hemstad Toronto. De silkeslent snöiga beatsen är ödsliga. Musiken låter så mycket Noah ”40” Shebib att det är smått chockerande att Drakes studioarkitekt, med undantag för ett enda spår, faktiskt är frånvarande den här gången.
”Some sexy songs 4 u” är kanadensarens första album sedan ”For all the dogs” 2023 – och det är just ett Drake-album. Ofta verkar 38-åringen komma på, sådär i sista stund, att han borde kasta in sin kompanjon på en låt. Partynextdoor, som så sent som i höstas bjöd på en lyxig spelning på B-K i Stockholm, är icke desto mindre en strålande r’n’b-rångare, faktiskt själva förlagan till Post Malones darriga vibrato (som låtskrivare ligger han även bakom Rihannas jättehit ”Work”).
Vad som gör mig gladast med dessa 73 minuter rap är de påskägg som göms till oss som följt Drake sedan dag ett. Ringsignalen i ”Moth balls” kastar varje Drizzy-nostalgiker tillbaka till hans allra bästa låt ”Marvins room”. ”Crying in Chanel” tickar samma boxar med sitt dimmiga beat och sin text om klockor med kubanska länkar och giftig kärlek. I slutet av ”Spider-man superman” samplar Drake sig själv när han låter pianot från ”The real her” eka i bakgrunden.
Nästan varje låt skulle kunna finnas med på valfritt Drake-album mellan 2011 och 2017. Med några undantag. ”Meet your padre” – ett samarbete med Chino Pacas, en sångare från den mexikanska genren sierreño – är kanske mer rolig än bra. ”Nokia” förvandlar en telefonreklam till kitschig rap. Den akustiskt poppiga ”Die trying”, tillsammans med sångerskan Yebba, blir en försiktig solstråle i en annars kompakt vinter.
Den berömda beefen nämns bara i marginalen. ”Fuck a rap beef, I’m tryna get the party lit”, rappar Drake i ”Gimme a hug”. I ”Celibacy” är han mer subtil: ”We’rе not like them, baby, and they’re not like us, either one”.
Det går hur som helst utmärkt att låta dessa 21 spår flyta samman med den sista februarivintern utanför fönstret. För som alltid i Drakes musik hörs en bottenlös melankoli. En meningslöshet, nästan. Den är lika djupblå som någonsin och står över – eller under, om ni så vill – ytligheter som branschbråk och beefar.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik