Jennies Seoul-pop är smått oemotståndlig
Publicerad 2025-03-14
ALBUM Jennies debutalbum är ett strålande exempel på den cirkulära popmusik som har dominerat sedan millennieskiftet.
På ”Ruby” balanserar Blackpink-stjärnan snyggt mellan nostalgi och nutid.
Jennie
Ruby
Columbia/Sony
POP För två veckar sedan släppte rapparen Lisa kaxigt brokiga ”Alter ego”. Strax före jul gav Rosé ut trevliga popalbumet ”Rosie”, inklusive den efterhängsna och väldokumenterade Bruno Mars-duetten ”APT”.
Nu är det dags för ännu en medlem från den sydkoreanska gruppen Blackpink att solodebutera i fullängdsformat: Jennie.
”Ruby” sägs vara inspirerad av Shakespeare-pjäsen ”Som ni behagar”. Den ridå som går upp på omslaget ska symbolisera början av ett nytt kapitel i Jennies karriär. Ja, det tas i från tårna som alltid när det musikaliska bruset är mer ogenomträngligt än någonsin.
Men faktum är att Jennie är svår att skoja bort.
Introt, signerat franska producenten FKJ, flörtar förvånansvärt ledigt med nollnoll- och tiotalens r’n’b och sätter samtidigt tonen för resten av albumet.
I likhet med Blackpink-kollegerna bör 29-åringen betraktas som en av samtidens just nu mest omsusade popstjärnor. Debuten gästas av Dua Lipa, Doechii och Childish Gambino och flera av spåren är producerade av hitmakaren Mike Will Made It. Prominenta spelningar på vårens Coachella är redan inbokade.
På debuten leker sångaren och rapparen med bilden av sig själv, inte minst i den baile funk-doftande singeln ”Like Jennie”. Den trotsiga ”FTS” (förkortning för ”fuck that shit”) fungerar som ett långfinger åt belackarna (en av alla de saker som Jennie har kritiserats för är hennes slappa scenframträdanden, precis som idolen Rihanna).
”With the IE (way up)” är en ganska underbar blinkning till Jennifer Lopez ”Jenny from the block”. Beatnuts-samplingen från ”Watch out now” följer med och blir en nostalgisk påminnelse om hur partyhiphopen en gång lät i Teaterladan på Hultsfredsfestivalen. ”Ruby” är på så vis ett strålande exempel på den cirkulära popmusik som har dominerat sedan millennieskiftet.
Precis som Rosé och Lisa håller Jennie förbluffande hög nivå – oavsett om hon pysslar med mopsig rap eller luftig r’n’b. I den senare kategorin blir musiken smått oemotståndlig, inte minst tack vare ett slags medfödd och avslappnad charm.
I den ljuvliga ”Start a war” hittar Jennie en egen fåra som ett poppigare, sydkoreanskt svar på SZA. I ”Love hangover” sjunger hon om samma toxiskt oundvikliga kärlek över förtjusande fjäderlätt soul.
”Seoul city” doftar av vårluft och påminner om musik som strömmar från ett fönster i en fjärran stad. I ”Starlight” låter det som om du hamnat på en klubb i den där staden. Ett litet paradis för likasinnade, där du kan dansa till Pink Pantheress, Frank Ocean och tidiga Taylor Swift.
När albumet sätter punkt med den olyckligt förälskade ”OC”-popen ”Twin” är det bara att kapitulera.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik