Ett av soulmusikens största och sorgligaste mysterier
Markus Larsson om D’Angelos död
En gång satt jag så nära D’Angelo att hans halskedja nästan slog mig i huvudet.
Minnet av den konserten har stannat kvar och vuxit i ett kvarts sekel.
Det blir ännu dyrbarare nu.
Ta bandet och spola tillbaka. Stanna inte förrän i juli år 2000.
Den sommaren kunde vissa av oss inte sluta att prata om D’Angelo. Ryktet om hans konserter svävade omkring hos alla jag kände som älskade hiphop och soul.
Någon hade sett honom i USA. Någon hade sett honom i England. Någon annan hade fångat honom i Norge alldeles nyss.
Den som missade hans konsert på Cirkus i Stockholm fick skylla sig själv.
Var där.
D’Angelo, som egentligen hette Michael Eugene Archer, hade vid det laget hunnit släppa två album, ”Brown sugar” och ”Voodoo”. Båda två kallades i princip för blivande klassiker innan någon hade hunnit lyssna på dem.
Förväntningarna på 26-åringen från Richmond, Virginia var högre än en efterfest i Snoop Doggs turnébuss.
Det spelade ingen roll. Det spelade verkligen ingen roll.
Konserten var något helt annat än musiken på skivorna. Det polerade eller suggestiva fick en lösare, vildare, hårdare och funkigare form.
D’Angelo hade ett stort band bakom sig, The Soultronics. Alla såg så tuffa och coola ut att man skämdes för sin egen ynkliga uppenbarelse.
Trummisen Ahmir ”Questlove” Thompson från The Roots hade en stor kam i sitt fuck off-hår och höll takten. Den gängliga basisten Pino Palladino kontrollerade groovet. En äldre farbror som jag tappat namnet på smög in med käpp. Han gick i slow motion men med en gitarr i händerna levererade han oemotståndliga licks. Blåset, kören, slagverken skapade tillsammans en tornado av soul.
Den sög in 1 800 personer i publiken på en sekund och släppte ner dem igen ungefär två och halv timme senare.
Där och då var D’Angelo den självklara arvtagaren till James Brown, Prince, Sly Stone och George Clinton.
Hans funk var dock ännu grisigare, flottigare. Och den fick sin energi från hiphopens råa beats och texter.
Jag minns framför allt potentialen, den där svindlade känslan av att se en ny och levande legendar växa fram och explodera mitt framför näsan. Jag minns kraften, vitaliteten och ”liv till varje pris”-känslan när D’Angelo sträckte ut en låt till dess funkigaste och bortre gräns i över femton minuter.
D’Angelo skulle dominera musikvärlden i flera årtionden. Snart skulle resten av världen också upptäcka honom.
Det blev inte så. Det, och många andra löften, bröts.
En av de viktigaste stjärnorna för nusoul
Pappan var pastor och D’Angelo upptäckte musik tidigt i kyrkan. Han började att spela piano vid tre års ålder. När han slog igenom i mitten av 90-talet fanns det fortfarande tydliga mot- och subkulturer.
Han blev en av de viktigaste arkitekterna och stjärnorna för nusoul. En löst sammansatt och vänlig proteströrelse som hade Philadelphia som inofficiell huvudstad, A Tribe Called Quest vid dj-båset och The Roots som husband.
Nusoul i sin renaste form var less på bling bling, sexism och lyxiga musikvideor av Hype Williams. Musikerna och artisterna ville återfinna, och återvinna, en själ och andlighet som vissa tyckte att modern r’n’b och rap tappat bort. Namn som Erykah Badu, Jill Scott och Maxwell blickade bakåt för att hitta en väg framåt. De drog ner tempot på musiken, tog sats från 70-talets soul och använde ofta jazz som en afrocentrisk protestmusik. På sina två första skivor mixade D’Angelo bland annat upp sina egna låtar med ett par fantastiska covers på Smokey Robinsons ”Cruisin’” och Roberta Flacks ”Feel like makin’ love”.
Allt i D’Angelos musik var lika välbekant som Stevie Wonder och Marvin Gaye. Allt var på samma gång innovativt och främmande. Det spelar till exempel ingen roll hur många gånger man lyssnar på ”Voodoo”. Det finns alltid något nytt att upptäcka i funken som sakta flyter fram och förgrenar sig över hela musikhistorien, en lavaström med ett eget groove. En egen mystik och voodoo där de ömmaste falsettballaderna som spelats in sedan Prince var en lika påtaglig som bräcklig kontrast.
Med balladen ”Untitled (how does it feel)” fick D’Angelo sin enda riktiga hit. Det berodde kanske lika mycket på musikvideon som på musiken. I videon dreglar kameran över hans vältränade sexpack och nakna kropp.
Beyoncé ville pussa D’Angelo
När jag träffade Destiny’s Child för första och enda gången, de gjorde intervjuer i ett rum strax intill Aftonbladets matsal samma år som ”Voodoo” släpptes, tvingade en chef mig att ställa frågan ”Vem vill du pussa i påsk” till Beyoncé.
19-åringen från Houston, Texas svarade snabbt:
”D’Angelo.”
Resten av gruppen fnissade och viskade med varandra om videon till ”Untitled (how does it feel)”.
D’Angelo trivdes aldrig själv i rollen som stor, känd och sexualiserad soulstjärna. Vittnesmålen om hans dåliga självförtroende och prestationsångest var ända från början lika välkända som hans talang.
När han medverkade i en dokumentär om Sly Stone i år, ”Sly lives!”, pratade han öppet och osminkat om pressen och rasismen som kan drabba svarta geniförklarade artister i USA. De får, utan att ha bett om det, axla kraven och bördorna från den förtryckta minoriteten samt fördomarna om dem. Det är lätt att brinna upp inifrån.
Efter albumet ”Voodoo”, konserten på Cirkus och Grammy-priser blev det snabbt tyst. Han försvann från radarn.
I stället för ny musik och nya turnéer dök det upp rubriker om missbruk, psykisk ohälsa och polisfoton på D’Angelo efter att han hade gripits för rattfylla. Han anklagades även för att ha försökt köpa sex av en polis. Hon jobbade undercover i New York.
Det sades att han arbetade med ett nytt album, någonstans därute i sin exil, men det släpptes aldrig. D’Angelo tynade bort och blev en ung myt, underbarnet som försvann, en soulmusikens Greta Garbo, och andra klyshor.
Därför var det förvånande att D’Angelo gjorde comeback på scenen den 26 januari 2012. Det kom inte bara från ingenstans. Det skedde på Filadelfiakyrkan i Stockholm, av alla ställen. Den artist som dominerade Cirkus tolv år tidigare var bra, men märkt och tärd och inte riktigt sig lik längre, inte då.
Det var lika glädjande att ett tredje och sista album också släpptes till sist, sent på året 2014. Och inte bara det – skivan tog vid där ”Voodoo” slutade och försvarade D’Angelos position som en av 2000-talets tyngsta och bästa artister.
Karriären repade sig, D’Angelo kom i form igen, han turnerade ett tag – och försvann igen. Den här gången var inget lika dramatiskt. Det verkade mest som att han ville jobba lika långsamt som en av sina förebilder, Sade.
I dag kom en förklaring till att D’Angelo bara har hörts eller synts till i förbifarten på flera år.
Han hade cancer. Det blir inte en till comeback.
En konsert som förändrade liv
D’Angelo lämnar efter sig tre barn. Mamman till ett av dem, artisten Angie Stone, dog i en bilolycka tidigare i år. I skenet av den tragedin blir det mesta futtigt, till och med musiken.
D’Angelo hann bara släppa tre album. Tre album som blev centrala i varsitt årtionde.
De innehåller mer än de flesta lyckas göra, trots att många andra har längre och mer produktiva karriärer. Även 2014 var musiken ointresserad av att bjuda algoritmer på gräs eller passa in i en spellista. Precis som Miles Davis ”Kind of blue˝ eller Sly Stones ”There’s a riot goin’ on” existerar den bortom futtiga saker som tid och rum.
Det är också tre album som ställer frågan om hur mycket mer han hade i sig.
Själv återvänder jag hela tiden till konserten på Cirkus. Under den mässan måste någon ha tjuvkopplat mixerbordet. Spelningen var länge en åtråvärd piratinspelning och bootleg med ett misstänkt bra ljud.
I dag kan den som vill hitta konserten på Spotify under titeln ”Live in Stockholm”.
Jag kommer inte riktigt ihåg när, men någon gång under låten ”Shit damn motherfucker” eller det utdragna jammet i och efter ”Brown sugar” hoppade D’Angelo upp i logen vid parkettplats där jag satt. Jag duckade när han headbangade ovanför min stol. Annars hade halskedjan klippt en ny blodig frisyr på mig.
Det var en konsert som kan förändra liv, riktning och musiksmak. Men tro inte på vad jag skriver – lyssna själva i stället. Vartenda ”Good God almighty” från Cirkus är bevarade.
Men en sak finns inte på Spotify. Den sista låten, ”Untitled (how does it feel)”, tonar ut för tidigt.
Vi som var där såg hur bandet gick av scenen, en efter en. Till slut satt D’Angelo ensam kvar vid ett Fender Rhodes-piano. Han vred ner volymen på balladen tills han bara dirigerade allsången med sin röst och sina handklapp, en långsam mjuk psalm som fortsatte och fortsatte och fortsatte i mycket dämpat scenljus.
Han var på sätt och vis tillbaka i sin pappas kyrka. Framtiden var oskriven och långt borta.
Han slöt ögonen och log. Totalt förlorad i musik som ingen i publiken ville släppa iväg.
Det fick inte ta slut.