Lorde tonsätter sina livskriser med karg pop
Publicerad 2025-06-27
ALBUM Oavsett vilken livskris Lorde tonsätter för tillfället gör hon det till karg storstadspop med internationella melodier.
Fjärde albumet ”Virgin” känns som en introvert lillasyster till Charli XCX:s ”Brat”.
Lorde
Virgin
Republic/Universal
POP För ett par veckor sedan höll Lorde en sällsynt smyglyssning på lilla etablissemanget Hosoi i Stockholm för ett fyrtiotal skandinaviska journalister och eventuella influencers.
Precis lagom sen svassade den nyzeeländska stjärnan genom lyssnarskaran i dyrt skrynklig jacka, vanlig t-shirt och svart hår delat på mitten. Nedsjunkna i fåtöljer fick vi höra 28-åringens första album på fyra år uppspelat från en laptop kopplad till dyrt – och HÖGT – ljud. Med slutna ögon och knyckande nacke tog hon oss igenom sin skapelse.
Jag har levt med musiken i bakhuvudet sedan dess.
Ella Yelich-O’Connor är ännu en i raden av moderna popstjärnor som använder albumformatet till att kanalisera inre känsloliv snarare än till att bara rada upp ett par hits och några fillers.
Omslaget föreställer en röntgenbild av sångerskans bäcken, vilket får manifestera ”full transparens”. Marknadsföringen kring skivan är ett bevis på att ingenting är sig likt efter Charli XCX:s ”Brat”. Precis som sin brittiska vän och kollega har Lorde dykt upp på en rad små men väl valda klubbar i bland annat Sydney, London och New York.
Den Auckland-födda artistens uttryck har alltid varit summan av rytm och röst. Resultatet är en karg och solitär storstadspop, vilket förstärks av att ljuden knappast stryker medhårs. Snarare bråkar den huvudsaklige producenten Jim-E Stack med distade och smått industriella bakgrunder.
Samtidigt lyser Lordes förkärlek för en banger som en röd tråd rakt igenom. Oavsett vilken existentiell fråga som avhandlas för tillfället görs det till popmelodier av internationellt snitt.
”Virgin” springer ur en kraschad relation. Det vilar någonting pånyttfött över musiken som osar av åren just före 30: oemotståndlig attraktion liknas vid livets bästa cigg. ”Tonight I just wanna fall”, sjunger Lorde till rastlösa trummor i ”Shapeshifter”. I ”Current affairs” är hon ”high enough to know” till 80-talsgitarrer.
Ett återkommande tema på fjärde albumet är omfamnandet av förlorad kontroll – kanske för sista gången i livet – innan allting ska lugna sig igen (åtminstone var det ju tänkt så). I bakhuvudet spökar samtidigt frågan om ny kärlek överhuvudtaget är möjlig.
När Lorde lyckas skala bort allt kosmetiskt övertänk och bara berättar hur hon känner till en hittig melodi når hon sitt renaste uttryck.
Som i ”Favourite daughter”, en uppgörelse med modern. Hur många arenor Lorde än fyller, hur många flygplan hon än hoppar på, kan allt kokas ned till en enda önskan: att få vara sin mammas favoritdotter.
Ett annat exempel är ”Broken glass”; hjärtskärande popmusik om att vilja slå sönder sin egen spegelbild till följd av ätstörningar.
Avslutande balladen ”David” ställer den kostymdrameromantiska frågan ”Why do we run to the ones we do”? Men textens undran drunknar i bruset från dissonanta syntar och lämnar oss med en enda mening på repeat: ”Am I ever gonna love again?”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik