Yungblud är Steven Tyler för generation Z
Uppdaterad 2025-11-17 | Publicerad 2025-10-26
KONSERT Yungblud har på kort tid klättrat upp till toppen av rockberget.
På Annexet behöver den sympatiska och självsäkra sångaren knappt kriga om publikens gunst, den har han på en gång.
Det är bara en fråga om när – inte om – Dominic Harrison uppträder på Sveriges största scener.
Yungblud
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 3550 (utsålt). Längd: 100 minuter. Bäst: ”Lovesick lullaby”, ”Changes”, ”My only angel”, ”Ghosts” med flera. Samt att det är så många unga tjejer i publiken. Sämst: Tycker inte riktigt att det tidiga materialet håller måttet, till exempel Arctic Monkeys-stölderna ”Tin pan boy” och ”Braindead!”. Vi måste också få ett slut på alla dessa jävla filmande mobiltelefoner som stör och skymmer sikten. Fråga: Vad är grejen med den korta pausen efter ”Superdeadfriends”? Tekniskt strul eller konstpaus?
Slå upp ordet ”stjärnskott” i närmaste uppslagsbok och du möts sannolikt av en bild på Yungblud. Den 28-årige musikartisten, eller Dominic Harrison som han egentligen heter, har snabbt stigit i graderna sedan skivdebuten ”21st Century liability” för sju år sedan.
Med självutlämnande låttexter, den ena sårigare än den andra, och en sympatisk och lättillgänglig sammansmältning av alternativ rock, indiepop och hiphop har britten från Doncaster framför allt fått yngre generationer på fall.
Svårflörtade veteranrockers har varit snabba med att avfärda Yungblud som en fluga som kommer sluta i samma återvändsgränd som Machine Gun Kelly. Om de ens har snappat upp honom överhuvudtaget.
Kritiker och oinsatta bjöds emellertid på ett uppvaknande under Black Sabbaths avskedskonsert i somras. Med en öm och övertygande tolkning av ”Changes” stal Yungblud showen. Sångarens rakbladsraspiga röst skar genom den kollektiva hårdrockssjälen, pillade i såret och plåstrade sedan om det.
För varje skivsläpp har Yungblud utvecklats, mognat och blivit allt mer själv- och träffsäker som både sångare och textförfattare. I juni släpptes fjärde albumet ”Idols” där Harrison bejakar sina hårdrockrötter och samlar rätt rörande reflektioner om bland annat sexualitet, självskadebeteende, självmordstankar och maskulinitet.
”Hello heaven, hello” öppnar skivan såväl som kvällens konsert.
Låten är en nio minuter lång rockopera som fångar upp och förmedlar artistens spridda influenser, från Queen och David Bowie till Arctic Monkeys och My Chemical Romance. Halvvägs in exploderar den emellertid i tjusig Aerosmith-rock. En känsla som förstärks av faktumet att Yungblud rockar lågt skurna skinnbrallor och bar överkropp à la Steven Tyler. Bandet backas dessutom upp av en glittrande stråktrio.
Några låtar in väntar rentav Aerosmith-samarbetet ”My only angel”, som släpptes i september. Att Harrison har en pipa och scennärvaro som mäter sig med självaste Steven Tyler blir med ens uppenbart. En aura av tidlös rockstjärna omger hela hans väsen.
Sångaren är därtill en karismatisk publikfriare som vet hur man charmar, underhåller och, inte minst, förför en publik.
I ”Lovesick lullaby” är varje ackordföljd ett afrodisiakum.
Under ”Fire” befarar jag att både publiken och lokalen kommer att överhettas och fatta eld – och det beror inte enbart på pyrotekniken.
Mikrofonen används också på en rad kreativa sätt innan- och utanför skinnbyxorna (hoppas den saneras efter spelningen).
– Does anyone want to kidnap me and take me home with you?, frågar han samtidigt som han håller armarna framför sig, som för att sättas i handklovar.
Extasen går nästan att ta i.
”I'm just a fleabag, nobody loves me”, sjunger Harrison i ”Fleabag”.
Det kunde förstås inte vara längre ifrån sanningen. Den uppseendeväckande unga publiken dyrkar marken han går på och tar in varje textrad som en bibelvers.
Inte minst när Black Sabbath-covern ”Changes”, som med stor vördnad tillägnas Ozzy Osbourne, förflyttas från Villa Park i Birmingham till Annexet. Trots sin ringa ålder sjunger Harrison som om hans stämband och själ har ärrats av trauman och inre tumult.
Det är en vansinnigt vacker stund som har potential att få den mest hårdnackade av hårdrockare att böla som ett barn. Men framför allt visar numret hur Yungblud sparkar upp dörren till rockens magiska värld och släpper in yngre generationer i värmen.
Snart äger han varje kvadratmeter på betydligt större scener.
– I promise to come back to Sweden every year until I am dead. This is the rock revolution!, blir bland det sista sångaren säger till publiken innan han motvilligt kliver av scenen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik