Den andliga rockens vackraste mästare
Publicerad 2025-04-11
ALBUM Efter det femte albumet med mästarna i amerikansk andlig rock återvänder samma fråga igen:
Varför lyssnar man på nåt annat?
Bon Iver
Sable, fable
Jagjaguwar/Playground
ROCK Nyligen var Justin Vernon gäst hos Jimmy Fallon.
Att den hemliga mössan bakom Bon Iver syntes i en talk show är så sällsynt att vissa av oss glömde att, ja, ladda telefonen.
Intervjun, om man nu någonsin kan kalla nåt i amerikanska talkshows för intervjuer, var allt man kunde önska sig. Vernon pratade bland annat om dambasket och hur konstigt det kändes när de visade honom på jumbotronen under matcherna med Minnesota Lynx. Den vanligaste frågan från publiken efteråt var inte förvånande:
”Vem är du?”
För de flesta är Justin Vernon kanske mest känd som Taylor Swifts duettpartner i balladen ”Exile”. Den introverta barden från Wisconsin har, både som soloartist och som medlem i Bon Iver, gjort sitt bästa för att vara ett stealth-flygplan. Den som döper låtar till obegripliga symboler och album till ”i,i” tigger inte om att få synas på radarn.
Att folk ändå flockas till musiken är ett av världens sju riktiga underverk. I Sverige börjar till exempel Avicii Arena i Stockholm att kännas för liten.
”Sable, fable” är, om man så vill, en löst sammanfogad historia i två delar. Låtarna under rubriken ”Sable”, ep:n som släpptes före jul i fjol, uttrycker smärta och sorg. Resten, som tillhör den andra delen ”Fable”, svarar genom att ge upp, gå ner på knä och vända handflatorna uppåt i ett ärligt försök att ta emot nån form av glädje och ljus.
Det är lockade att jämföra temat med en annan stjärna som ägnar sig åt andlig rock, Nick Cave. Caves senaste album ”Wild God” har mycket gemensamt med ”Sable, fable”. Det är också, så klart, lika mycket som skiljer dem åt.
Poängen är att jag inte riktigt lyssnar på vad Justin Vernon sjunger om. Soulmelodierna är fortfarande så vackra, oavsett om de är färdiga eller ett fragment, att orden kommer i andra hand. Det har alltid varit så.
Den som har följt Bon Iver sedan debuten ”For Emma, forever ago” från 2007 blir knappast lika överraskad av musiken längre. Loopar och uppfuckade beats backar upp akustiska gitarrer, blås som flämtar till och försvinner, rösterna förvrängs av autotune och vocoders över en flytande slidegitarr, allt befinner sig i ett viktlöst tillstånd. Musiken kan lösas upp och försvinna vilken sekund som helst.
Bandet har släppt större äventyr av ljud förut. Frågan är dock om det gick att ta den avantgardistiska sidan av bandet längre än vad Justin Vernon gjorde på albumet ”22, a million”.
Bon Iver skapar unik americana som inte existerar nån annanstans. Det låter som att Frank Ocean har producerat flanellrock. De ger publiken skum musik som de inte visste att de behövde. Och det är fortfarande ett band som kan bryta av en rustik psalm med en saxofon som har klippt sig i 80-talets värsta hockeyfrilla.
Det mesta därute känns rätt meningslöst efter att musiken slutat i en lågmäld och ambient ton som sakta tynar bort.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik