Weeping Willows åldras vackert med musiken
Publicerad 2025-05-23
ALBUM Weeping Willows förfinar, förädlar och tillåter sig att åldras med sin musik. Det räcker långt.
Weeping Willows
Goodwill
Razzia/Sony
POP Som artist kan du försöka fånga nuet eller bli en del av folks hela liv.
Ett litet fåtal har begåvningen och tajmingen att lyckas med båda de ambitionerna, och någonstans går det kanske att hävda att även Weeping Willows hade fingret på samtidspulsen när de släppte ”Broken promise land” 1997 och bröt med hela det klimat av ängslig ironi som började kännas ansträngt då.
Men de lät inte på något sätt som 1997, snarare var de nästan skamlöst mycket en lyckad legering av inte minst två album från 1969, Elvis Presleys ”From Elvis in Memphis” och Scott Walkers ”Scott 4”, med en uppriktighet och ett omfamnande av de stora, äkta känslorna som bara förstärktes av Magnus Carlsons hudlösa röst och en icke infödds ingång i det engelska språket.
Det blev något eget av det också. Framför allt visade det sig vara ett sällsynt välvalt uttryck att åldras i, för det ägde ju tidlös patina redan från början.
Som det band av musikälskare den här stockholmskvartetten är har de givetvis längs vägen låtit influenser från soul, postpunk och synth flöda in och ut ur soundet men fundamentet har alltid varit detsamma.
I dag verkar det 30-årsjubilerande bandet främst fokusera på att vårda och göra finstilta förädlingar, hitta ett sätt att rapportera relevant från nuvarande plats i livet och samtidigt lyfta in den nya musiken så sömlöst som möjligt i diskografin.
Fröet till det elfte studioalbumet föddes, logiskt nog, när Magnus Carlson och gitarristen och producenten Johan Lindström förra våren jobbade ihop kring en Scott Walker-konsert med Sveriges Radios symfoniorkester. Efter två album rattade av Magazine- och Nick Cave & The Bad Seeds-bekante Barry Adamson, som gav bandet självförtroendet att tänka friare kring sin musik, var det naturligt att låta multibegåvningen Lindström ta hand om den nya skivan.
Vilket blir ett litet lyft. Lindström känner bandet sedan länge och kommer själv från ett lika musikaliskt kunnigt och vidsynt håll. Med sedvanlig lyhördhet lägger han sin ”Lindström magic” över de elva låtarna, i form av såväl elegant som vackert organiska stråk- och blåsarrangemang.
Till det sjunger den 56-årige föräldern och samhällsmedborgaren Magnus Carlson om alltings ofrånkomliga ändlighet, om konsumtionskulturens orimlighet och vikten av att fånga dagen och identifiera vad som verkligen är viktigt. Som vanligt utan att gapa i versaler men med hopp och tro som genomgående grundton.
Låtar som ”Love is everywhere” eller ”The thrill of danger” (med fina körer av Felicia Westberg) känns som tilltalande milda motståndsrörelser när omvärlden dagligen visar nya förbluffande sidor.
Och utan att sannolikt förvåna någon enda lyssnare framstår Weeping Willows som ett lika väsentligt band i dag som när de började.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik