Konserten sprakar inte – den snarkar
Uppdaterad 2025-12-10 | Publicerad 2025-12-09
KONSERT Lorde är fortfarande en av världens coolaste artister.
Men den här konserten är bara ett par låtar från att somna.
Lorde
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 3 500 (utsålt). Längd: 95 minuter. Bäst: ”Supercut”, den fina och känslosamma versionen av ”Liability” och ”Green light”. Sämst: Att inte ”Perfect places” riktigt lyfter från marken.
När Aftonbladets musikredaktion röstade fram 2010-talets bästa låtar blev ”Royals” med Lorde etta.
Det är fortfarande svårt att hitta en låt som varit mer inflytelserik på popmusiken som har släppts sedan 2012. Hos Lorde smälte mainstream och alternativ pop ihop så mycket att det inte gick att höra var det ena började och var det andra slutade.
Det finns en anledning till att David Bowie kallade henne för popmusikens framtid. Artister som Billie Eilish, Olivia Lobato och Addison Rae, för att bara nämna tre exempel, skulle aldrig låtit likadant i dag utan den 29 år gamla artisten och låtskrivaren från Nya Zeeland.
Därför är det också underligt att Lorde spelar på Annexet. Konserten, som sålde slut på en mikrosekund, har över huvud taget smugit under radarn. Hon skulle säkert kunna ta över en betydligt större arena. För Lorde är avslutningen på Europa-turnén i princip ett klubbgig.
I en tid när fler och fler maxar arenor finns det ingen anledning att klaga. Annexet känns som en svartklubb i en industrilokal vilket passar Lordes introverta bangers.
Pressen att leva upp till Bowies lovord, eller den omöjliga stämpeln ”ett språkrör för en hel generation”, har märkts i musiken och i intervjuer. Förra skivan, ”Solar power”, kan nog beskrivas som en identitetskris i dag.
På senaste albumet ”Virgin” går hon tillbaka till sitt grundrecept – avskalad och elektronisk pop med en manisk dynamik mellan svärta och euforiska refränger.
Showen är över huvud taget rätt sparsmakad. Ibland extremt nedtonad. Några musiker, varav ett par gömmer sig under luvor, växlar mellan synthar och gitarr och bas. Ett par manliga dansare stretchar sina kroppar. Ljusshowens viktigaste färg är, så klart, svart.
Lorde uppträder som vanligt med en spontan koreografi som bara finns i hennes eget huvud. Och vid ett tillfälle gör hon ”en Robin Bengtsson”. Det vill säga sjunger på ett löpband.
Att hon fyrar av ”Royals” som låt två är ett tecken på att hon vill vidare och nödvändigtvis inte vill basera showen på gamla meriter.
Och känslan är att Lordes musik befinner sig i ett modernt, flytande tillstånd där genrer, kön och sexualitet är i ständig förändring. Det är fortfarande svårt att hitta en coolare popartist än henne.
I kväll är dock konserten bättre i teorin än i praktiken. Den når inte riktigt upp till musikens potential. Stämningen är ofta mer tisdag än lördag. Lite som att publiken står och tittar på en musikvideo.
Allt hade egentligen låtit bättre om man skulle ha lyssnat på musiken hemma.
Ensam och i hörlurar.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
