Kung-fu-äventyret som drunknar i ambition
Vackert, rörigt – och helt omöjligt att sluta spela
Uppdaterad 2025-12-10 | Publicerad 2025-12-08
”Where Winds Meet” är spelet som försöker vara allt på en gång
Trots sin röriga start och överdos av information finns det något i den här wuxia-världen som gör att man vill komma tillbaka.
Ja, ”Where Winds Meet” är ett sånt där spel som vill vara allt på en gång: MMO när du känner dig social och solo-action-RPG när du bara vill vara ifred. Du kastas rakt in i den öppna Wuxia-världen och om du någonsin fantiserat om att leva i en kung-fu-legend i en bortglömd kinesisk dynasti så kommer du känna dig hemma direkt.
Din introduktion i spelet kan beskrivas som en överdos av information. Spelet matar dig med nya system, vapen och krafter i ett tempo som får en att undra om utvecklarna tävlat om vem som kan stoppa in mest tutorials på minst tid. Det är överdrivet många mellansekvenser, långa dialoger och en jobbig samt pratglad flicka som du ska eskortera till närmsta byn. Men ändå fastnar man för världen. Det är harmoniskt och farligt samtidigt. Plötsligt klättrar man på berg bara för att man kan, pratar med NPC:er som egentligen inte har något vettigt att säga och njuter av känslan av att allt du ser faktiskt går att nå.
Mer mystiskt ”Sekiro”
Och sedan kommer det svåraste momentet i hela spelet: välja vapen. Det är som att gå in i en godisbutik och inse att du bara får ta ett. Vill du använda två svärd för snabba kombinationer eller skjuta vindar från en solfjäder? Det positiva är att ditt val inte är ristat i sten utan man kan eventuellt skaffa alla vapen.
Trots att spelet är gratis skriker det AAA-ambition. Det påminner om ”Sekiro” och ”Ghost of Tsushima”, fast med mer mystik och betydligt fler ”vad gör jag nu?”-ögonblick. Det finns en butik i spelet som luktar pay-to-win, men det sabbar inte upplevelsen nämnvärt. Du kan spela utan att köpa något och ändå känna att du rör dig framåt.
Kinesiska Everstone Studio har satsat hårt på variation. Du kan slakta fiender med ett paraply som skjuter nålar, spela schack mot NPC:er som tar det alldeles för seriöst, debattera, jobba som doktor, hjälpa andra spelare och lära dig mytiska kung-fu-konster tills du knappt minns vad huvuduppdraget handlade om. Spelet lovar runt 150 timmar av uppdrag och med PvP och sidospår är risken stor att du fastnar betydligt längre.
Där spelet briljerar
Men spelet är ojämnt. Ena sekunden får du en episk filmisk fight som får dig att känna dig som huvudpersonen i en storslagen Wuxia-film. Nästa sekund sitter du fast i en tre minuter lång mellansekvens om något du inte bryr dig om. Jag försökte följa handlingen, men tappade snabbt den röda tråden och fokuserade istället på att bemästra det flashiga och explosiva stridssystemet. Min största rädsla var att det skulle vara repetitivt men att man väldigt lätt kan växla mellan vapen och skaffa nya mytiska konster gör att man vill fortsätta spela. Jag har till exempel spenderat flera timmar på att samla olika vapen och låsa upp flera av de mytiska konsterna, mest för att jag tycker att det är roligt att kunna använda en skrikande anka för att ducka fiender. Och det är någonstans där spelet briljerar, alla lustiga krafter och den varierade spelstilen i kombination med en otroligt vacker och farlig värld gör det till en plats man vill återvända till.
”Where Winds Meet” är dessutom ännu ett exempel på hur kinesiska AAA-produktioner börjar rita om spelvärlden. Tillsammans med succétitlen ”Black Myth: Wukong” och redan hajpade ”The God Slayer” känns det som att vi kanske står inför en ny våg av storslagna spel inspirerade av kinesisk mytologi.
