Jag följer inte dig, BrokenLore
Publicerad 2026-01-20
Psykiskt påfrestande, absolut.
Bara inte av rätt anledning alltid.
BrokenLore: Unfollow
Från 12 år
Pris: Från ca 200 kr
Format: PS5, Xbox Series och Windows
Utvecklare: Serafini Productions
Utgivare: Serafini Productions, Shochiku
Plus: Leker med ljus väldigt bra, cool och stämningssättande musik, några riktigt panikläskiga situationer
Minus: Slarvigt förvaltande av kanonpremiss, slappt röstskådespel, rätt tråkig gameplay, lite väl snurra-bort-sig-kompatibelt
”BrokenLore: Unfollow” beskrivs som ett psykologiskt skräckspel som utforskar sociala mediers inverkan på mental hälsa.
Detta genom ögonen på Anne, en influencer som tidigare mobbats för sin övervikt och som sen lagt för mycket vikt på att försöka bli någon annan och därigenom tappat bort sig själv.
Låter bra så här långt, va?
Mm, det finns en del bokstavliga ljusglimtar.
Kärlek till labyrinter
Spelets absoluta styrka ligger i att sprida obehag genom miljöerna. Serafini Productions har lyckats väldigt väl med ljussättningen, med ljusstrimlor som sipprar in från ett fönster och lyser upp hallen i det öde huset, en neonskylt i skolkorridoren där det skymtar klottrade hädelser mot Anne, blinkande lampor i ett bårhus som reflekteras i en knähög flod med blod och en ficklampas svaga sken som plötsligt slocknar i en bäckmörk källare.
Utforskandets tillfredsställelse är dock långt ifrån ständigt närvarande. En stor del av tiden yrar jag runt och letar efter rätt väg eller något förbannat föremål som legat gömt i det bortersta rummet, vilket det nu var. Att interaktionsfunktionen är svag och lätt att missa gör inte det hela bättre.
Bandesignern som ligger bakom det här måste vara en sadist med en ohälsosam kärlek till labyrinter. Visst är det irriterande att gå i cirklar. Men det är också lite smått briljant.
Bävar att ta mig fram
För när otåligheten är som störst är garden som lägst och plötsligt blir jag påmind om att det är ett skräckspel jag spelar. Jumpscares görs bra men det är lite billigt. Som mest rysmyser jag när den närmast Jaws-liknande låga basfiolslingan plötsligt upphör och jag finner mig ensam i en svagt upplyst korridor med tre stängda dörrar. Då lutar jag mig fram och njuter.
Den labyrintiska bandesignen, med sjukt många klaustrofobiska små utrymmen, bidrar också till ovanligt psykiskt påfrestande jakter, för med något kräk i hasorna blir varje felsväng ett pirr av panikupphetsning. Faktiskt blir det också så, längs episodernas tämligen kronologiska mönster, att jag bävar att ta mig fram för jag stressas av tanken att jag högst troligt måste kunna hitta tillbaka. Och det snabbt.
Bäst i test – inte i ord
Själva berättelsen är dessvärre inte i närheten lika upphetsande. Den grymma premissen slösas mer eller mindre bort av plattityder och övertydlighet. Ett psykologiskt skräckspel som utforskar kroppsideal, själviskhet, prestationsångest och idolisering borde ha ett manus som skrivits på mer än tio minuter – och kanske framför allt av någon som gått ut mellanstadiet.
Röstskådespelet, åtminstone på engelska (då spelet är japanskt), är också i de flesta fall platt och känslolöst. Det är dialoger, men främst monologer, som man hör bara läses upp från ett papper och inte på något sätt blir en förlängning av vad skärmen visar.
Halvvägs in blir det lite bättre när interaktioner och kommentarer från följare poppar upp men det här spelet klarar rakt igenom bättre att leverera substans till storyn genom text, inte genom ord.
Var är säckknytningen?
För att vara ett spel på bara fyra timmar krävs ändå mycket tålamod. För när jag inte blir jagad eller uppskattar musiken eller ljussättningen händer faktiskt inte så mycket. Inga pussel eller tankelekar (att hitta fyra siffror på ett papper precis intill ett kodlås håller fan inte längre), inga fajter värda att nämna, inte ens ett moraliskt säckknytande slut.
Men det finns en katt att klappa ibland.
För ett särskilt klientel kan det här spelet säkert fylla någon konstnärlig kvot. Jag är då ingen följare och för den övriga bredare publiken är det ett psykiskt påfrestande skräckspel som oftast inte är det av rätt anledning
