Pokémon Pokopia är underbart livsfarligt
”Pokémon” möter ”Minecraft” och ”Animal crossing”
Publicerad 2026-03-10
Förlåt att recensionen dröjde.
Jag fastnade i att fixa elförsörjning till min Meowth, bygga ett hus till min Charmander, riva ett berg och starta en edamame-odling.
Pokémon Pokopia är livsfarligt. Det är också alldeles, alldeles underbart.
Jag kan vara transparent med att jag gick in med vissa förutfattade meningar till detta. För trots allt har Pokémons senaste spinoff-spel blivit unisont hyllat från alla möjliga håll och kanter inför releasen första veckan i mars. Det har lyfts som något av det bästa, mest kreativa och största som The Pokémon Company släppt under de senaste åren.
Jag ska också vara transparent med att jag aldrig fastnade i Farmville, enbart följde den globala Animal Crossing-hajpen under coronapandemin på distans och att jag inte ens sett Minecraft-filmen.
Så för undertecknad är den här typen av ”sandlådespel” en helt ny bekantskap och företeelse.
Det är dock inte Pokémonuniversumet, som varit med mig och format mig sedan barnsben.
Fast nej, den här tappningen av universumet har man ju aldrig upplevt förut.
Och jo, nu fattar jag till fullo hur folk kan ha blivit beroende av så väl Animal Crossing som Minecraft.
Små monster i huvudroll
Om man ska beskriva Pokopia kortfattat så gäller följande. Du vaknar upp som en i människoform (eller ja, för det mesta i människoform) i en sargad, uttorkad och postapokalyptisk värld. Och det är upp till dig att väcka liv i den igen och få den att blomstra. Det är också upp till dig på resans gång att ta reda på varför människorna övergivit världen du är i och vad som orsakat förfallet. En värld som för övrigt är fullproppad till bredden av ”easter eggs” och nostalgi, som du garanterat kommer känna igen dig i om du spelat originalspelen.
Precis som vilket Pokémonspel som helst så ska du ”fånga” alla, i Pokopias fall totalt 300 från alla möjliga generationer av spelet (med fler som säkerligen lär läggas till via DLC:er och annat i framtiden). Men snarare än att slåss och kasta en pokéboll på dem gör du det genom att skapa livsmiljöer och hemvister som lockar dem att visa sig och flytta in. Det är därefter upp till dig att ge dem förutsättningarna att också trivas.
Greppet att låta de små monstren själva spela huvudroll och hålla i dialogerna är egentligen inget nytt grepp. Men det här fortfarande något helt annat än den gamla Pokémon Mystery Dungeon-serien.
Varje Pokémon har sin egen personlighet, sina egna preferenser och sina egna spetskompetenser som hjälper dig i restaurerandet av den förfallna kartan, där varje ruta och föremål går att interagera och bolla med.
Och för varje steg du tar framåt i restaurerandet så låser du upp möjligheten att besöka nya platser, bygga nya föremål, locka nya Pokémon och på så vis ta dig fram i spelet.
Men man fastnar på vägen.
Jag skojar inte. Du fastnar.
Timmarna rinner iväg
Efter mina första timmar av spelande hade jag knappt tagit mig fram i storyn över huvudtaget. Jag hade i stället fastnat i att bland annat vattna ett helt berg av uttorkat gräs (spoiler alert: lägg inte för mycket kraft på att vattna varje liten ruta i början av spelet), riva bort en bergsvägg för att göra plats åt ett maffigt hus åt min Drilbur och lägga om en tegelväg som slitits sönder av naturens krafter.
Addera ett antal timmar till så har man i stället fastnat i att samla en orimlig mängd vulkanaska, bygga en perfekt tomatodling, leda el till en hel spökstad och riva bort ännu en bergsvägg för ännu ett Pokémonhus.
Och ytterligare ett gäng småtimmar senare, när man tror att man är på väg någonstans och att du faktiskt börjat bygga upp ett hållbart Pokemonsamhälle i ditt tycke och smak, så kommer den totala käftsmällen. Den som får dig att inse att du faktiskt inte har raserat berg en hel helg utan bara skrapat av lite mossa på ytan.
Palette Town. Säger inte mer än så.
Ni får helt enkelt upptäcka det själva. Som med allt annat i det här spelet.
Gigantisk, nostalgiproppad sandlåda
Att faktiskt spela ”klart” det här spelet och ge en övergripande recension utifrån det, inom ett någorlunda relevant tidsspann, hade krävt att jag sade upp mig från jobbet och lade all min vakna tid på att inreda min Meowths hem till perfektion. Och inte ens det hade räckt för att upptäcka ens en bråkdel av den här gigantiska, nostalgiproppade, stressfria sandlådan av kreativt skapande, helande spelterapi och Pokémon-mystik.
Att spela ett spel så fritt från dramatik, stress, toxiska motspelare och fast slutmål är så klart inget som tilltalar alla. Om det är sånt du söker så finns det massvis med andra spel som uppfyller de kraven.
Men älskar du Pokémon sedan barnsben? Vill du bli totalt uppslukad, borttrollad och helt koppla dig från omvärlden?
Då är Pokopia alldeles underbart och livsfarligt på samma gång.
Det är också dansande 
.
