En autentisk tidskapsel – till den unge Indiana Jones
Recension av ”Indiana Jones and the Great Circle”
Det stora målet har varit att återskapa den där 80-talskänslan som de första Indiana Jones-filmerna gav oss.
Och det lyckas svenskproducerade ”Indiana Jones and the Great Circle” sannerligen med.
Det är som att kliva in i dem.
Indiana Jones and the Great Circle
Från 16 år
Pris: Från ca 649 (släpps till Game pass 9 december)
Format: Xbox Series och PC (släpps till PS5 under Q1 eller Q2 2025)
Utvecklare: MachineGames
Utgivare: Bethesda Softworks
Plus: Oerhört troget original-filmerna, grym handling, svincoola miljöer, närgången action och roliga mysterium
Minus: Repetitiva karaktärer, man snurrar lätt bort sig och inte alltid så användarvänligt
Anledningarna är många till att Indiana Jones-filmerna från 80-talet är sådana älskvärda klassiker.
”Prime” Harrisson Ford gav oss alla drömmen om att bli arkeolog, eller åtminstone ge sig ut på världsäventyr.
Den svenska spelstudion MachineGames, med säte i Uppsala, har haft det som sitt tydliga mål att ”Indiana Jones and the great circle” ska efterlikna dessa filmer. Själva spelet börjar också med en mer eller mindre exakt återgivning av ”Raiders of the lost arks” ikoniska intro. Från giftpilssmakande till rullande stenbumling.
Sen snabbt klippt till universitetet i Cambridge, ett år innan allt aphjärneätande och hjärtstjälande i ”De fördömdas tempel”, till en egen försvunnen historia som börjar med en inbrott av en Vatikanjätte.
Typisk Indy-humor
Originalen trogna är det en spännande händelseutveckling med typisk glimten i ögat-humor. Nog är det tacksamma miljöer också, med ett fascist-infekterat Vatikanstaten, thailändska tempel och egyptiska pyramider, för att nämna några. Mm, det är arkeoliskt våta drömmar i ett pre-digitalt 1937 det.
Vissa menar att det var ett kontroversiellt val med ett förstapersonsperspektiv i detta spel. Men var lugn, den 38 årige arkeologhunken (så gammal skulle han ha varit här, gode Harrison) får synas väldigt ofta i de klippbilder och sekvenser som målar upp storyn samtidigt som Troy Baker gör ett grymt jobb att ge röst åt karln.
Journalen är läcker
Gameplay då? Jo, det här förstapersonsperspektivet är ju intressant ändå.
Snarare än en ”Uncharted”-känsla blir det mer typ ”Resident Evil”-vibbar för man ska ju smyga runt rätt mycket. Det är också mer handgemäng än vapenstrider. Revolvern tar lång tid att ladda om och föremål klarar bara av några smällar innan de går sönder. Slagsmålen blir närgående, mycket tack vare Indys piskande – och då pratar jag både om själva piskan men också de fröjdiga 80-tals-smacken när knytnävsslagen landar.
Perspektivet utnyttjas också väldigt läckert med Indys journal. Man bläddrar liksom igenom kartor, brev och diverse ledtrådar i händerna på stående fot genom utforskandet.
Kan snurra bort sig
För vad händer när man inte smyger, snackar eller slåss? Jo, då löser man pussel och mysterier, förstås.
Det är allt från att klura ut kassaskåpskoder genom ledtrådar i rummet till att lösa forntida gåtor. Det är tankekrävande grejer, oftast på en fin nivå med tillfredsställande belöningskänsla efteråt, i synnerhet de gåtor med historisk förankring. Men man kan på riktigt fastna och bli lite rätt irriterad, för helt användarvänligt var det väl inte alltid.
Vid ett pussel kändes det verkligen som jag fattade vad det gick ut på, men det visade sig det vara fel. Jaha, nähä. Sen kunde jag inte komma åt de två ledtrådar som jag tidigare kommit över, utan det guidades bara om andra uppenbara delar som därigenom var helt irrelevanta. Senare (långt senare) visade det sig att jag fallit på ett missförstånd som hade kunnat undvikas på fem sekunder om jag bara hade kommit åt de där ledtrådarna igen.
Den där imponerade autentiska känslan som spelet oftast har krackelerar också ibland på andra ställen. Som när Indy glider ner på ett rep med sin piska och kraschar mitt framför ögonen på en grupp italienska fascister, men eftersom karln har på sig en prästkrage så röjs inte täckmanteln (på en högre svårighetsgrad kanske det inte funkar så!?). Eller som när karaktärer tjatar sönder samma mening eller ljud samtidigt som du försöker lösa någon av de här gåtorna. Eller som när man bara helt snurrar bort sig i förföljandet av någon under ett uppdrag eller i jakten på artefakter.
Fyra timmar cutscenes
Nåväl. Det är att betrakta som småskavanker i en annars episk historia. Jag menar, bara mellansekvenserna tickar in på ungefär fyra timmar.
En detalj som jag själv uppskattar mycket är hur det leks med en massa språk längs vägen. Det bidrar till känslan av äkthet.
Jämfört med 2008- och 2023-filmerna är det här också ett bättre tillskott till Indiana Jones-universumet, med djupare story och mer stringent händelseförlopp.
Det känns verkligen som att kliva in i filmerna. De gamla filmerna.
