”Mouse P.I. for hire” – ett spel du måste testa
Polskt indie-spel som lyser starkare än många AAA
Publicerad 2026-04-18 20.14
”Mouse P.I. For hire” är något av det coolaste jag har spelat.
Spelkänslan toppas bara av den konstnärliga briljansen.
För drygt 300 spänn är det en ”no-brainer”, ett spel du måste testa – och visa andra.
Estetiken är taget från 1930-talet talets serietidningar, allt är svartvitt och karaktärerna utgår ifrån Musse Pigg.
Men det är knappast någon gäll, högfrekvent tönt som skojar runt i röda badshorts här inte. Näh, utan ett mörkt noire-tema med tjock New York-dialekt där skurkarna super och fnyser ut sig ett Sopranoskt ”gabagool” när de tar sina sista andetag.
Mer ”Doom” än detektiv
Man spelar som Jack Pepper, en gammal krigshjälte som sadlat om till privatdetektiv.
Det första uppdraget går ut på utreda en försvunnen trolkarl men ledtrådarna ska snabbt visa att staden Mouseburg har bra mycket större bekymmer. En korrupt poliskår, monster, människohandel (eller ja, mushandel) och ett politiskt parti med uppenbara nazist-referenser ska stoppas.
Men det sker är inte genom förstoringsglaset. Detektivarbetet är inte spelupplevelsens kärna. Det här ett FPS-spel, där den närmsta liknelsen landar i ”Doom”.
Flyter riktigt fint
Gode Pepper har en förmåga att dra till sig uppmärksamhet. Brotts- och utredningsplatserna förvandlas i princip direkt till rena blodbaden.
Pistoler, automatvapen, hagelgevär, dynamit, raketkastare, eldbomber och mer innovativa vapen kommer till användning när horder av möss slaktas.
Man kanske kan tro att denna del inte flyter så väl, med tanke på spelets uppenbara kulturella förpackning. Men nej, stridssystemet är oförskämt bra finjusterat. Det flyter ta mig Svarte Petter bättre än många andra påkostade AAA-spel i samma genre från de senaste åren.
Fiendekulor går att ducka, tempot lagom högt, vapenkänslan skojfrisk men träffsäker. Det går liksom att vara duktig, och det är kul.
Från ”The Last of Us”
Ovanpå spelkänslan är den konstnärliga känslan som förmedlas helt och hållet klanderfri.
Musiken, oftast jazz, sätter såklart en viss ton men manuset och röstskådespelet håller verkligen högsta klass. Det är finurligt rått men framför allt underfundigt humoristiskt. När jag inte ler med hela själen så skrattar jag hjärtligt.
Starkt meriterade Troy Baker, 50, mest känd för att vara Joels röst i ”The last of us”, gestaltar Jack Pepper. Han sätter förstås ribban men övriga karaktärer och röstskådespelare lyckas banne mig nå upp till den. Det är faktiskt förvånansvärt jämnt, även om en viss stammande politiker blev min personliga favorit.
Lägg därtill allt som händer i bakgrunden, med ledsna, vrålhungriga tiggare som värmer sig vid en tunnbrasa i någon gränd. Eller poliser som bakom ett stängsel omringat en påstådd ligist och besinningslöst svingar sina batonger mot vederbörande. Eller för den delen barstammisar som berusar sig på ”fundue” i något spindelvävstätt hörn invid ett dammigt piano.
Jag älskar också funktionen som visar vart man ska. Då kommer det fram en damvippa som borstar sig framåt i den riktning som jag ska följa efter. Även kartfunktionen, när man blåser runt på en bil ovanifrån för att välja nästa destination, är oerhört estetiskt tilltalande.
Förtjänar nomineringar
Spel som dessa växer inte på träd.
Den polska indie-studion Fumi Games, som utvecklat spelet, förtjänar stora doser beröm. Äh, mer än så. De förtjänar nomineringar till de stora spelgalorna, inte minst för sin ”art direction”.
Några delar skaver dock. Fienderna, i synnerhet bossfighterna, hade mått bra av mer variation. Den svartvita approachen är briljant men ibland blir det lite väl svårt att se vad som händer. Och med tanke på hur vibrerande konstnärligt spelet är så hade jag gärna sett att det nalkades mer hederligt detektivarbete. Man hade lätt kunnat skippa baseboll-mini-spelet för att ge mer utrymme åt spaningar, förhör eller skuggningar.
Med det sagt hade jag rekommenderat det här spelet för precis alla.
Det finns tre svårighetsgrader, kostar strax norr om 300 spänn, tar omkring 15 timmar att runda och är fan starka 
från start till mål.
”Mouse P.I. For Hire” är ett sånt där spel som hade fått vem som helst som går förbi tv:n att stanna och fråga ”vad är det där” – men framför allt är det ett sånt där som som får dem att sätta sig ner i soffan för att titta också titta vidare.
