Vi har en ny svensk mästare – i Heroes of Might and Magic 3
Ett mäktigt och magiskt svenskt mästerskap har nyss avgjorts.
Detta efter enorm dramatik.
Och ännu mer solidaritet.
”It’s lovely to be part of a nerdy community. But also nervwrecking”.
Så säger en av arrangörerna en kvart in i regelgenomgången. Då har det uppstått en diskussion om tidtagningen.
Vi är strax över 20 personer i salen som anmält oss till SM i Heroes of might and Magic III och förutsättningarna är på pappret relativt enkla:
Hot seat, en mot en, small map, inget vatten, random faction, random hero, inga attacker mot slott första veckan. Omstart kan ske ifall man får omöjliga förutsättningar (låt säga ”inlåst” mellan exempelvis throng of liches och lots of genies vid start). Om det inte är avgjort efter 45 minuter samlar båda kombattanterna sina trupper till sina bästa hjältar för en sista strid som avgör vem som vinner matchen.
Jag lottas mot Björn, en härlig man som brukar spela online mot polacker. Jag är förstås helt chanslös.
I dagarna fram till eventet har jag och Filip Lindfors, Sportbladets långhårige charmör, ändå försökt träna på formatet. Även om vi tillsammans har tusentals timmar av HOMMIII under våra bälten är det som ett nytt spel.
Den ”naturliga processen” om att nå capital i hyfsad lugn och ro är nu totalt verklighetsfrånvänt. Puh, vi kan glömma vecka tre. Man hinner knappt ens bygga town hall.
I SM är det ännu galnare. I den där första SM-matchen har jag och Björn tre strider på lika många dagar. Noob som jag är (åtminstone i sammanhanget) missförstår jag en quick combat-add-on och förlorar för många goblins mot en hord skelett. Samtidigt är det bara att lyfta på hatten åt hans tidiga roc-prioritering.
Sen lottas jag mot en av arrangörerna i kvalmatch två, får inte riktigt fart på Ramparts, förlorar två dagar på ett dåligt vägval (fan, jag skulle ha lyssnat på ChatGPT om att inte underskatta scouting) och torskar avgörande striden rättvist.
Filip får dock revansch mot en kille som knappt nått tonåren, men såklart spelat sen han var tre, och tar sig till åttondelen. Men där tar det stopp för min käre vän och kollega, för han ”glömmer bort” hur man högerklickar på en PC och råkar attackera istället för att inspektera. Åh Filip, ditt iFån!
Dramatiken tätnar sen ju längre tävlingen pågår. Man vandrar runt där mellan borden och ser bärbara datorer från tidiga 2010-talet vändas mellan deltagarna.
Vi som åkt ut spelar några casual games under tiden. Helena och jag kör en medium sized map. Det känns som en oändlighet i jämförelse med SM-formatet och de nördiga anekdoterna smattrar som chainlightning. För ja, underbara Helena ville ju faktiskt döpa sin förstfödde son till just Solmyr i tredjenamn men nekades av sin make.
Där hör ni förresten, ni som trodde att vi bara skulle vara svettiga män som deltog i detta. Nä, nä. Jag räknade det till tre deltagande kvinnor av 21 startande. En av dem, Guidaí , briljerar dessutom och seglar till final. Trodde man! Men vederbörande har ödmjukt nog inte räknat med att ta sig så långt och har ett jobbpass hon bara inte kan avboka. Så det blir en hedersam ”walk over” och den förutbestämda klausulen aktiveras om att en av arrangörerna tar över vid en WO.
Finalen körs på storduk via projektor och finalisterna turas om att gå in och ut ur rummet. Det körs ju såklart på samma dator även här.
Jag lovar, ivern hos publiken är större i Hägerstensåsens Medborgarhus än den var på Strawberry Arena kvällen dessförinnan (när svenska herrlandslaget spelade VM-kval). När finalisternas factions avslöjas ljuder det ett innerligt kollektivt ”åååh” i rummet följt av ett spekulations-sorl. De närmare 30 som följer upplösningen på Twitch är också aktiva i chatten.
Till slut är det just denne medarrangör som tar hem det och i segerintervjun tillägnar han vinsten Guidaí. Det är också hon som skrivs ut som vinnare i Facebookgruppen.
Nåja. Grattis båda två, känner jag! I sann svensk tävlingsanda kan man väl få konstatera att solidariteten, spelglädjen och ödmjukheten vann.
Vilket mästerskap det blev. Och nog smittade vår entusiasm av sig.
För vi var inte ensamma i medborgarhuset denna dag. En våning ner pågick ett seminarium om den franske filosofen Gilles Deleuze.
I deras pauser kom de upp till oss för att titta på.
Det var nog inte en enda av oss som gick ner till dem.
Vi har ju redan vår filosofi:
Vi vet om en plats där måndag är den bästa dagen i veckan.
