Fyra månader med Nintendo Switch 2
Både bäst och sämst i världen
Ibland älskar jag den här nya konsolen.
Ibland hatar jag Nintendos giriga skämt.
Här är fem punkter efter fyra månader med Switch 2.
Exklusiviteten
Pratar man om Nintendos generella exklusivitet är den förmodligen bäst i tv-spelsvärlden.
Visst, det går just nu att peka mot för framför allt Sony Playstation som dundrat på med ”Ghost of Yotei” och ”Death Stranding 2" inom bara några månader.
Men tänk att varumärken som Super Mario, Zelda och Pokémon bara spelas på Nintendo. Alltså BARA på Nintendo. Annars stämmer de skiten ur en.
Argumentet, dock, försvagas i Switch 2:s fall. För fyra månader in (Switch 2 släpptes 5 juni) finns egentligen bara två ”riktiga” konsolexklusiva lir.
”Mario Kart World” och ”Donkey Kong bananza”, som är jättebra. Starka 
.
Och juste, välkomstturnén samt rullstolsbasketspelet (!) ”Drag X Drive” finns också. Knappa 
.
Så just nu motsvarar utbudsdiffen inte riktigt kostnadsdiffen gentemot vanliga hederliga Nintendo Switch.
Men...
Har vi samma diskussion om ett år, då kan svaret mycket väl diffa.
Fotnot: Switch 2-hårdvaran möjliggör förvisso att mer krävande spel, som redan släppts till andra plattformar men inte kunnat spelas på Switch, blir tillgängliga. Dock är de därigenom knappast exklusiva och hör därför inte till denna punkt.
Uppgraderingarna
har uppskattats mycket, utan att direkt revolutionera.
Zelda-spelen ”Breath of the Wild” och ”Tears of the Kingdom” känns hiskeligt fina i 60 fps och bättre upplösning, absolut.
”Mario Party Jamboree TV” har gett oss otroligt roliga 2v2-minispel där kontrollen används som mus. Några av de bästa i spelseriens historia. ”Tag-team mode”, där man spelar just två mot två på brädet, är också briljant. Men jag förväntar mig mer uppstädning, Nintendo!
Hur svårt kan det vara att slänga in några karaktärer till? Nån bana eller två? Eller döda dödtid med en enkel patch? Att behöva spamma sig förbi samma icke-skippbara meningslöshetsdialoger från NPC:s varenda runda är ett skämt.
Nej, det är snålt. Girigt, faktiskt.
Särskilt då det lockas med en Switch 2-kamera (719 kr) så att man kan använda kroppen i stället för kontrollen som om det vore ”Kannan”. Är inget vidare.
Eller så att du och de du spelar med online konstant får se ditt anlete i en liten cirkel. För så många är det ju som gör det.
Det giriga skämtet
Något av det bästa och sämsta med Switch 2 tillhör tillbehören.
De nya Joy-Con-kontrollerna är finurligare än sin föregångare. Jag erkänner att min skepsis kring fästena var obefogad, jag tycker de funkar ypperligt. Musfunktionen är som sagt grym för mini-games i ”Mario Party”. De är också rätt sköna. Varken bu eller bä på den punkten. Annars inte mycket nytt. Snarare upprepning från förr:
De är hutlöst dyra. 518 spänn. För en!
Och att de bara finns i en färguppsättning, rött och blått, är även det ett girigt skämt.
Inget barn ska behöva växa upp i ett hem där vederbörande måste dela kontrollfärg med någon annan.
Lagom till att man börjar märka av en i kontrollen lär Nintendo ”välsigna oss” med nya färger. Det kan dröja minst fyra månader till.
Tills dess gäller dubbletter för de som lirar fyra stycken. Usch, så oförskämt det är.
En för ingen, ingen för en
Den nya Pro-kontrollen är en premiumprodukt till premiumpris. Tusen riskdaler är på många sätt befogat.
Subjektivt förstås, men jag älskar den. Kontrollen känns storleksmässigt perfekt i händerna och har vidunderligt skön yta, knappar som sitter på rätt ställen samt en mjuk och ljudlös joystick. Den får andra kontroller att kännas så plastiga helt plötsligt.
Ett problem är dock att den fortfarande inte fungerar något vidare på PC. Eller snarare, mest inte alls.
Det saknas Steam-stöd och Microsoft-kompabilitet. Med eller utan sladd.
Vad som behövs är att Nintendo samarbetar med andra företag här för att hitta en lösning.
Tror ni det har hänt på dessa fyra månader?
Nope.
Ett annat problem är att den knappt går att laga och därigenom benämnts som ”en pissdålig ursäkt till kontroll”.
Bäst och sämst i världen
Man kan, med all rätt, kritisera mycket med Nintendo och Switch 2. Faktum är dock att det är denna konsol som gett mig de absolut roligaste spelkvällarna de senaste fyra månaderna.
Den gångna fredagen, till exempel, var vi fyra kompisar som körde ”Mario Kart”. För dem var det första gången med just ”World”, den här nya upplagan. Vi körde nya spelläget ”Knockout tour” där 24 förare startar men elimineras successivt längs banan tills det bara är fyra kvar och en segrare sedan koras.
I det första racet ligger min kompis Robo etta på sista raksträckan. Då råkar han missklicka iväg ”ledarbomben” på sig själv, men den lyckas förstås också träffa AI-styrda Rosalina som annars hade blåst förbi honom med svampfart, så gode Robo vinner racet.
Vi skrikgråter av lycka och går igenom reprisen i slowmotion. Den här kaotiskt underbara splitscreen-glädjen är Nintendo bäst i världen på, även i denna generation.
Likväl är de alltjämnt sämst i världen online.
Veckan dessförinnan körde jag samma spel och spelläge. Min första seger kommer med likartat crescendo; jag hoppar över en projektil med fjädern, poppar svampen och klarar därför på millimetern ett genvägshopp över ett stup och glider över mållinjen med vad jag gissar är några hundradelars marginal till tvåan.
Jag gissar, för någon resultatlista med tider dyker inte upp. Inte heller ett reprisalternativ.
Jag får bara några svårtydda poäng i ett rankingsystem som förstås är undermåligt.
Som sagt, vi är fyra månader in på generation Switch 2.
Men jag befarar att det blir generationen efter mig som först får se ett Nintendo som växlat upp online.