Reanimal är mer vackert än något annat
Uppdaterad 2026-02-13 | Publicerad 2026-02-11
Den svenska studion har lämnat ”Little Nightmares” och fött ”Reanimal”.
Utan ord eller direkta interaktioner förmedlas känslor kring tunga ämnen i en sällsynt vacker och konstnärlig förpackning.
Men jag lämnas med en tvådelad känsla – och fler frågor än svar.
Inte är det en lätt sak att anpassa sig efter det moderna tålamodet.
Jag tänker ofta på en filmkväll på ett hostel för några år sedan. Jag hade valt ”Gudfadern”.
När eftertexterna började rulla tänkte jag för mig själv ”fan, vilken otrolig film det är ändå”.
Första kommentaren från den unga kvinnan bredvid mig: ”Äh, rätt långsam, va?”.
Är deras förlust
Svenska Tarsier Studios (som alltså ligger bakom de första två ”Little Nightmares”-spelen) har inte valt den enkla vägen med tempot i sitt nya spel. Bara introdelen, där en pojke och flicka med lykta navigerar sig fram genom sjöröken i en lika dimmig story, får i synnerhet en yngre generation att snarare ”zoona ut” än att bli ”in-reelade”.
Men det blir i sådant fall deras förlust.
För ”Reanimal” är en modig, konstnärlig upplevelse. Mer av en film och en känsla än ett regelrätt tv-spel fyllt med interaktioner.
Målet är att känna
Vad det går ut på?
Ja, manuset är utan överdrift maximalt två sidor långt. På A5-papper.
Den spelbara barnduon (med co-op-möjlighet) ska tillsammans med några andra ungar fly den mystiska världen där större, styggare kreatur hindrar eller jagar oss. Som titeln indikerar är det groteska djurmutationer i omlopp och stämningen är rakt igenom dyster. Ibland närmast äcklig.
Det är inte meningen att vi ska förstå. Målet är att känna.
Ett oväntat bra parspel
Spelet tar oss igenom olika scenarion som fabriker, skogar, städer, skyttegravar och ladugårdar. Det leks genomgående med perspektiv, skiftande kameravinklar, ljus- och skuggsättning och inte minst ljud på ett innovativt och just konstnärligt vis.
I förgrunden smyger jag och min kompanjon bakom våldsamt vibrerande tvättmaskiner. När de stannar ekar våra små fotsteg tillräckligt för att jätten i bakgrunden abrupt ska sluta stryka kläder och onaturligt böja sin knakande kropp i vår riktning.
Den här upplevelsen skulle kännas lätt bortkastad på en handhållen konsol. Äventyret borde avnjutas på en stor, högupplöst tv i ett helt nedsläckt rum. Med hög jäkla volym.
De visuella och auditiva topparna är på riktigt skyhöga. Framför allt andra hälften har några moment där jag satt med öppen mun och innerligt njöt av intrycken och stämningen. Spelet berör några riktigt djupa och tunga ämnen och lyckas utan ord beröra mig.
Spelet släpps ju lägligt fredag den 13:e, men också dagen före ”alla hjärtans dag” – och jag kan enkelt se hur ”Reanimal” kan tilltala par där ena parten saknar tv-spelsvana.
Dock finns det några hack i skivan.
Leta, leta, leta
Skräcken är inte så närvarande som jag hade trott. Det är mer av en thriller, där stunderna av kalla kårar ändå är lätträknade.
I de moment där vi blir jagade läggs mer fokus på att begripa den faktiska rutten än att känna flåset i nacken. Nackdelen med perspektivslekandet gör det ofta riktigt klurigt att förstå exakt vart man ska och omstarterna är utdragna.
Avsaknaden av krävande interaktioner från mig som spelare resulterar då och då i en passiv upplevelse. Det handlar oftare om att iaktta än att bidra. Eller för den delen leta.
Flera gånger snurrar jag bort mig. Jag kan bokstavligt talat leta med ljus och lykta efter vägen framåt för att 20 minuter senare förstå att en liten nyckel hela tiden legat i ett rumshörn. Det skadar ett redan förhållandevis lågt tempo.
När det där ovan nämnda crescendot nås tar allt abrupt slut. Allt tar sisådär sex timmar och utan direkta svar (utan snarare med frågor och teorier) lämnas jag med en tvådelad känsla:
Jag längtar efter mer.
