Smidigt och belönande som kittlar Romarriket-nerven
Uppdaterad 2025-11-11 | Publicerad 2025-11-10
Vilket är ditt Romarrike? Något du tänker på hela tiden och inte kan släppa?
Om du älskar att bygga vackra städer kan “Anno 117: Pax Romana” bli det för just dig.
Det är nästan etthundrasjuttio år efter att Julius Caesar korsade Rubiconfloden och inledde inbördeskriget som ledde till att han blev Roms första kejsare. Den romerska republiken tog slut och det romerska imperiet tog vid. “Pax Romana”, den romerska freden, har rått nästan lika länge.
Men inget imperium varar för evigt och år 117 kliver du in i rollen av en av två lågadliga romerska syskon som tvingas bygga något nytt i osäkra tider. Till försvaret av varenda kille på jorden är Romarriket rätt intressant och “Anno 117: Pax Romana” lyckas kittla den eviga frågan om hur ett av världens mest kända imperier föll.
(Spoilers: det var en mängd olika faktorer och hundratals år av kriser.)
Kittlar nerv i hjärnan
Det är ett stadsbyggarspel som känns lite som “City Skylines”, lite som “Factorio” och lite som “Civilization”. Du är en guvernör som ska bygga romerska städer längs Storbritanniens eller Italiens kust. För att locka dit nya samhällsklasser krävs allt mer vällagad mat, dyrare kläder och lyxigare intressen, vilket i sin tur kräver fler kolonier, handelsvägar och ökar risken för nya kriser.
På Medelhavets öar kan du bygga ett antikt paradis, med akvedukter, forum och vingårdar. Medan du i de brittiska kolonierna får välja om du vill integrera eller erövra de inhemska kelterna. “Anno 117” visar på sitt eget sätt att Romarriket aldrig var en enda sak. Det var ett enormt rike och ett hopkok av många folk och kulturer som sakta men stadigt löstes upp under hundratals år av inbördeskrig, invasioner, sjukdomar och korruption.
Som sagt, spelet kittlar den där Romarriket-nerven i hjärnan.
Tänk om, Kiruna
Vad som hade kunnat vara ett alldagligt stadsbyggarspel får ännu ett plus för att det är så smidigt och belönande att bara bygga. Behöver du inte den där extra järngruvan längre? Ta bort den och få resurserna tillbaka. Hittade du den perfekta stadsplaneringen? Kopiera fyra kvarter av hus och bygg nya städer med bara några klick. Måste du göra plats för ett nytt tempel mitt i staden? Föreställ dig lyckan att kunna markera ett helt distrikt i staden och gratis flytta på det fyra rutor åt höger.
Tänk bara om Kiruna hade kunnat göra samma sak.
När du startat din tredje koloni och satt upp automatiska produktionskedjor mellan städerna börjar allt slit löna sig.
Spelkampanjens story är oväntat intressant. Om du spelar som dottern blir du bortgift med en gammal och sjuk guvernör och tvingas ta över hans ansvarsuppgifter. Men dialogerna är så nutida och anakronistiska att det låter mer som en girlbossig fanfic än en inblick i romerskt liv.
Buggarna är få och irriterande men stör inte. Spelet avpausar sig själv när du inleder dialoger, vissa varningsmeddelanden visar dig inte var du borde titta och ibland hackar grafiken. Med lite tur lägger Ubisoft i framtiden till vyer som man kan växla mellan för att visa städernas ekonomi, lycka och brandsäkerhet. Då hade allt varit på plats.
Spelet känner oss
Det som får mig att komma tillbaka är hur väl “Anno 117” känner oss som tycker om att bygga. Just när jag försökte hitta rätt plats för ett sjukhus avbröts jag av spelets berättarröst.
“Du har byggt i två timmar nu, får jag föreslå lite förfriskningar?”
Mycket riktigt hade det gått 120 minuter. Med ett lyckligt flin på mina läppar pausade jag, tog en kopp te och en paus och fortsatte sen.
Jag hade ett Colosseum att bygga.
