Nordic noir med extra allt och plattan i mattan
”Jo Nesbøs Harry Hole” är en brutal, dynamisk resa tillbaka till genrens glansdagar
Uppdaterad 2026-04-01 | Publicerad 2026-03-25
TV-RECENSION Jo Nesbøs fans kan dra en lättnadens suck.
Netflix norska storsatsning på Harry Hole är en påkostad, välspelad, otäck och mycket hårdkokt nedstigning i det karaktäristiska nordiska mörker som en gång blev stilbildande.
Jo Nesbøs Harry Hole
Säsong 1
Av Jo Nesbø, med Tobias Santelmann, Joel Kinnaman, Pia Tjelta, Ellen Helinder, Simon J Berger, Peter Stormare, Agnes Kittelsen, Maxime Baune Bochud, Kelly Gale, Kristoffer Joner, Jesper Christensen.
KRIMINALTHRILLER. Nio år efter att Tomas Alfredsons film ”Snömannen”, med Michael Fassbender som Harry Hole, blev internationellt sågad, får Jo Nesbøs trasiga, hårdkokta polis äntligen behandlingen han förtjänar i den här norska storsatsningen från Netflix.
Den här gången är det författaren själv som har hållit i trådarna, och handlingen bygger huvudsakligen på den femte boken i serien, ”Djävulsstjärnan”.
Det är sommar och värmebölja i ett Oslo som är härjat av gängkriminalitetet och nedlusat av vapen, och polisen är under hård press från allmänheten.
Harry Hole (Tobias Santelmann) har varit nykter en längre period och träffat Rakel (Pia Tjelta), och försöker leva något som åtminstone liknar ett normalt liv med henne, och bygga en relation med hennes son Oleg (Maxime Baune Bochud).
Men han jagas av sina inre demoner, av skuldkänslor, minnen, missbruk och olösta fall. Och snart pressas han till bristningsgränsen, när en seriemördare som lämnar små stjärnformade, röda diamanter hos sina offer gör entré – samtidigt som poliskollegan Tom Waaler (Joel Kinnaman) stövlar fram som en korrupt och mordisk psykopat.
Båda måste stoppas.
Det pågår mycket på olika håll, i en serie som inte är något för känsliga tittare och snudd på sadistiskt våldsam, och inte drar sig för att tänja på rimlighetens gränser. Och med sina nio avsnitt är den möjligtvis också någon timme för lång.
Men med det sagt: Hoppla.
”Jo Nesbøs Harry Hole” är som ett Nordic noir-monster som har legat och ruvat sedan genrens storhetstid, och nu har kommit tillbaka med extra allt och plattan i mattan. Komplett med en plågad antihjälte, gruvsam atmosfär, mord och misär i välfärdsstaten, nakna, döda kvinnokroppar, och en sen twist som heter duga.
Fast med de klassiska, kyliga miljöerna och den gråblå paletten utbytt mot sol, fylligare färger och en storstadsskildring som ibland nästan känns lite amerikansk. Mer ”Bosch” än ”Bron”.
Det syns att det har kostat pengar, och det är riktigt, riktigt snyggt. Manuset är skickligt skrivet och musiken spelar en avgörande roll för stämningen, med en mix av gamla godingar och nyskrivet mörker av Nick Cave och Warren Ellis. Och rollbesättningen är alltigenom utmärkt – även om Peter Stormare känns märkligt underutnyttjad, och det framför allt är Santelmann och Kinnaman som äger den här serien ihop.
De är verkligen ruggigt bra, både var för sig och tillsammans.
Och jag gissar att det kommer mer. Det här kommer inte att gå dåligt på Netflix.
”Jo Nesbøs Harry Hole” har premiär på Netflix den 26 mars.