En Lena Philipsson med för mycket smör
”På gatan där jag bor” har värme men saknar skärpa
Publicerad 2024-11-16
TV-RECENSION Jag hoppades på Viaplays Lena Philipsson-serie men blev lite besviken.
”På gatan där jag bor” är sympatisk, men inte så mycket mer.
På gatan där jag bor
Viaplay/TV3
Säsong 1
Av Mikael Newihl, med bl a Lena Philipsson, Claudia Galli Concha, Leif Andrée, Kajsa Ernst, Joel Spira, Ilkka Villi, Tom Ljungman, Tina Pour-Davoy.
DRAMA. Lena Philipsson har provat på skådespeleri tidigare. Bland annat i 2018 års julkalender ”Storm på lugna gatan”, i vilken hon gjorde en mycket vass biroll som chic narcissist.
Men det är nu hon gör sin första huvudroll, i ett goda grannar-drama i sex delar som har hämtat både namn och inspiration från låten som Orup skrev och hon själv sjöng på 00-talet.
Hon spelar änkan och småstadsbon Nina, som förlorade sin man för några år sedan och bor med sina två tonårsbarn och en hund på en gata där grannarna är tätt sammansvetsade.
Där bor fixaren Rune (Leif Andrée), som stod Ninas man nära och har tagit på sig att hjälpa Nina och barnen med mycket av det praktiska nu när han är borta. Och Runes fördragsamma fru Maj (Kajsa Ernst).
Och där bor även Ninas bästa vän Moa (Claudia Galli Concha), som också lever ensam efter att ha blivit bedragen av sin man, och ser sig själv och Nina som partners i det eviga singelskapet.
Fast nu har Nina i hemlighet hittat kärleken igen, i den genomtrevlige hantverkaren Richard (Ilkka Villi).
Hur ska Rune och Moa hantera att deras roller i Ninas liv nu kanske kommer att förändras?
Är Nina verkligen redo att gå vidare, när allt kommer omkring?
Kan kanske även Moa träffa någon ny?
Och hur ska det gå för det unga par (Tom Ljungman och Tina Pour-Davoy) som väntar sitt första barn och för det nyinflyttade par (Joel Spira och Maria Alm Norell) som har köpt ett nytt hus för att försöka renovera en sliten relation?
Det är vardagsfrågorna som ska besvaras i den här småputtriga serien, som i bästa fall hade kunnat bli en sorts uppdaterad ”Svenska hjärtan” men har för lite skärpa och för mycket smör.
Philipsson klarar godkänd-nivån och det finns en sympatisk värme i botten av historien, som dock börjar stappligt och sedan aldrig får något riktigt flyt i stegen.
Konflikterna ter sig konstruerade, de få försök till humor som görs fungerar inte alls, och vemodig svensk popmusik överanvänds på ett sätt som blir påträngande, och känns kompensatoriskt snarare än förstärkande.
Ingen katastrof. Men mest en angelägenhet för de riktigt sentimentalt lagda.
”På gatan där jag bor” har premiär på Viaplay och i TV3 den 17 november.