Klyschigt om Sveriges första kvinnliga poliser
– men Netflix ”Skiftet” är värd att se för kostymerna och miljöerna
TV-RECENSION Speciellt raffinerad är den här berättelsen om Stockholms första kvinnliga poliser i mansgrisarnas tid verkligen inte.
Men den är snygg och den har stil, och är sevärd om man tar den för vad den är.
Skiftet
Av Patrik Ehrnst och Rojda Sekersöz, med Josefin Asplund, Agnes Rase, Malin Persson, Christopher Wagelin, Hannes Fohlin, Rasmus Luthander, Jimmy Lindström, Cilla Thorell, Leonard Terfelt, Pablo Leiva Wenger.
HISTORISKT DRAMA. I Netflix senaste svenska serie är året 1958 och Sveriges första kvinnliga poliser har blivit placerade i Stockholms stökigaste område, Klara polisdistrikt, där de ska patrullera med manliga kollegor under en provperiod. På gator kantade av hallickar och prostituerade, småtjuvar och fyllon, illegala abortkliniker och tvivelaktiga biografer.
Bland dessa ”kjolpoliser” finns Carin (Josefin Asplund), som har vuxit upp med en våldsam pappa och brinner för att hjälpa och ge utsatta kvinnor rättvisa. Siv (Agnes Rase), som är tuff och ambitiös och siktar på att bli kriminalare, men har utseendet emot sig (eftersom hon är för snygg för att bli tagen på allvar). Och Ingrid (Malin Persson), som har talang för att skjuta prick men är sämre på att stå på sig och säga ifrån.
Och gissa vad de nu tvingas hantera.
Ja, precis. Hån, sexism, nedlåtande lilla gumman-snack och direkt motarbetande, från kvinnoföraktande, rasistiska och inkompetenta manspoliser, som idkar övervåld och korruption. Obekväma uniformer och klackar som inte är speciellt praktiska att springa i på kullerstensgator. Partners som inte klarar av tanken på kvinnor i karriären, och det ständiga hotet om att bli med barn och dömas till ett liv som hemmafru.
Det är självklara, obligatoriska inslag, som dock med fördel hade kunnat hanteras mer subtilt, i stället för som här både skrivas på plakat och dunkas in med slägga. Och medan kvinnorollerna är skrivna med vissa nyanser, har de manliga karaktärerna tyvärr inte fått samma omsorg. Nästan alla är olika grader av antingen svin eller veklingar.
Ändå har ”Skiftet” också sina styrkor. Som genomgående bra skådespeleri, mycket att uppskatta vad gäller kostymer, miljöer och foto, och en allmänt lyckad, omslutande känsla av tiden som skildras. Och även om jag personligen tycker att inslagen av modern hiphop och punkrock känns lite chosiga, är de onekligen effektiva för att föryngra och poppa till ämnet, och ge projektet en viss attityd.
Det är lite av en mellanserie i Netflix blågula bibliotek. Inte direkt bra men inte heller dålig. Godkänd, helt enkelt.
”Skiftet” har premiär på Netflix den 3 oktober.