De tio bästa tv-serierna 2025
Från dem som alla pratade om till bortglömda pärlor
Nu har jag tittat på tv-serier i ett helt år igen, och här har jag listat mina absoluta favoriter från 2025.
Netflix leder med fyra titlar, men Apple TV Plus kommer som god tvåa, och även en svensk serie har tagit sig in på listan.
Adolescence
Jack Thornes och skådespelaren Stephen Grahams psykologiska kriminaldrama om hur och varför en till synes helt vanlig 13-årig pojke (Owen Cooper) plötsligt tog livet av en jämnårig flicka var en tung knytnäve i solarplexus, flera välriktade hugg i hjärtat, ångest i strömmad form, och årets serie framför alla andra. Total tv-perfektion, med genomgående vackert skådespel i fyra pregnant skrivna, både stil- och storymässigt djärva avsnitt om de ömtåliga åren mellan barndom och vuxenliv, den gigantiska och mörka förbannade kvicksand som internet utgör och även de bästa av föräldrars oförståelse och maktlöshet inför den. Förkrossande.
Asura
Den bästa serien som alldeles för få såg och ännu färre pratade om, och förvånande nog liksom smögs in på Netflix trots att avsändaren var den välrenommerade japanska regissören Hirokazu Kore-eda. Ett på alla utsökt familjedrama, om fyra väldigt olika vuxna systrar i 70-talets Tokyo, som försöker hantera den nyvunna insikten om att deras pappa sedan länge bedrar deras mamma, och att de kanske har en liten bror. Rörande och roligt, även i seriens mörkare stunder, och med skönhet och känsla för detaljer i varenda scen.
Netflix.
The lowdown
En rent vansinnigt skön ny historia av ”Reservation dogs"-skaparen Sterlin Harjo, som hade amerikansk premiär i FX tidigt i höstas och nu har sladdat in på svenskt territorium i sista minuten. Skådeplatsen är Tulsa, Oklahoma, genren mörkt humoristisk sydstats-noir, och Ethan Hawke är oskattbar i huvudrollen som en excentrisk (och väldigt stryktålig) man som är både bokhandlare och medborgarjournalist, och vars besatthet vid att ta reda på sanningar sätter honom i extremt farliga situationer.
Disney Plus.
Pluribus
När Vince Gilligan kom tillbaka med en ny serie var mycket bekant från ”Breaking bad” och ”Better call Saul”, och mycket helt väsensskilt, eftersom han i stället för att satsa på ett säkert kort gick loss på udda och rätt krävande postapokalyptisk sci-fi, om hur ett utomjordiskt virus har förvandlat (nästan) alla människor till nöjda och lyckliga fårskallar. Svart humoristiskt, supersnyggt och öppet för många olika tolkningar, med en oerhörd insats av den förträffliga Rhea Seehorn.
Apple TV Plus.
The studio
Jag skrattade väldigt högt och osedvanligt ofta åt den här satiriska, obekväma och kaotiska Hollywoodhumorn, som fungerade både som ett kärleksbrev till den klassiska filmkonsten och en frustrerad kommentar över allt som håller på att förstöra den. Med Seth Rogen i absolut högform som en cineast som tvingas svika sina egna ideal när han blir studiochef och inser att han måste lägga snobbismen åt sidan om pengarna ska rulla in, och ett veritabelt pärlband av eminenta gäststjärnor som förhöjda versioner av sig själva.
Apple TV Plus.
Long story short
”BoJack Horseman” var ofta briljant, men med den här otroligt skickligt, icke-linjärt berättade historien om den judiska medelklassfamiljen Schwooper, fram och tillbaka från 1950-tal till 2020-tal, tog Raphael Bob-Waksberg sin vuxenanimation till nya höjder. Roligt, insiktsfullt och melankoliskt om livet och de år som går och aldrig kommer tillbaka, men ger ekon i allt som kommer efter.
Netflix.
Platonic
Seth Rogen igen, i ännu en mer eller mindre perfekt komediserie på Apple TV Plus. I den här, som gjorde sin andra (underskattade) säsong i år, spelar han och Rose Byrne ett gammalt kompispar från college, som har återupptagit kontakten i medelåldern och nu fungerar som både stöd och katalysatorer för utflippade upptåg i varandras liv. 100 procent kemi mellan huvudrollsinnehavarna och en idealisk balans mellan trams och substans.
Apple TV Plus.
Jag for ner till bror
Årets juldrama i SVT är inte bara årets i särklass bästa svenska tv-serie, utan en av de bästa jag såg under hela året i alla kategorier. Karin Smirnoffs roman har i händerna på manusförfattaren Karin Arrhenius och regissören Sanna Lenken blivit en distinkt, mustig och verkligt drabbande tittarupplevelse med tryck i, om ofattbara trauman, bortträngda minnen, syskonkärlek och föräldrarna från helvetet. Gripande och fascinerande osentimentalt samtidigt, med suveräna insatser av alla.
SVT.
Task
”Mare of Easttown”-skaparen Brad Ingelsby kom tillbaka med ännu ett högklassigt kriminaldrama. Den här gången en intensiv och tragisk katt och råtta-lek med Mark Ruffalo och Tom Pelphrey som plågade män och pappor på varsin sida av lagen. Och tv-spelsadaptationer, fantasy, franchisebyggande och olika stjärnspäckade ”The White Lotus”-varianter i all ära, men ibland är HBO ändå som bäst när de visar att de fortfarande kan göra den här typen av gammalt hederligt tv-hantverk.
American primeval
En mycket tjusigt filmad, frenetisk, brutal, blodig och vild västern av Mark L Smith, som tidigare briljerat i genren med manuset till ”The revenant”. Den här tog oss till Utah-territoriet i mitten av 1800-talet och blandade historiska konflikter, kulturkrockar och händelser som Mountain Meadows-massakern med en fiktiv historia om en härdad enstöring (Taylor Kitsch) och en målmedveten mamma på flykt (Betty Gilpin). Inte en serie för alla kanske, men definitivt en serie för mig.
Netflix.
