Den bästa comebacken som ingen bad om
”Dexter: Resurrection” chockar med att vara tipptopp
TV-KRÖNIKA 00-talet ringde och ville ha tillbaka sin moraliske seriemördare. Men han är tyvärr upptagen.
Nästan två hela årtionden efter att vi först såg honom, är Dexter Morgan i oförskämt fin form igen.
”Dexter” var en av de där serierna som definierade 00-talet.
Den var makaber, spännande och kolsvart humoristisk, med ett färgstarkt, tropiskt Miami som kuliss och en magnetisk insats av Michael C Hall som en seriemördare med en moralisk kod, (typ) goda avsikter, och en ständigt pågående inre monolog som höll oss uppdaterade på vad som hände i hans huvud.
Det var ett genuint nytt koncept som damp ner med oklanderlig tajming, mitt i decenniets växande antihjältetrend men ett bra tag innan true crime-vågen och tv:s allmänna besatthet av seriemördare hade exploderat på riktigt och börjat bli diskutabel.
Men ungefär halvvägs in i ”Dexters” åtta säsonger långa resa dalade kvaliteten, och när serien väl avslutades 2013 var det inte på en bra plats.
Närmare bestämt i Oregon, där Dexter Morgan hade sadlat om till skogsarbetare efter att ha fejkat sin egen död genom att köra sin båt rakt in i en orkan.
Man hörde ett rungande ”ridå” och ”Remember the monsters?” tog en given plats i seriefinalernas hall of shame. Och där trodde man att historien var slut.
Men 2021 kom miniserien ”Dexter: New blood”. Kanske för att Clyde Phillips, som var showrunner för originalseriens första säsonger, kände att han ville ge Dexter ett bättre avslut. Men förmodligen också för att det helt enkelt verkade lukrativt att ge den tacksamma tv-figuren en ny chans i de nostalgiska reboot-projektens tidevarv.
Hur som helst blev det en helt okej men lite förglömlig uppföljare, som avslutades med att Dexter blev skjuten av sin son Harrison (Jack Alcott) och dog.
Eller ja. Dog och dog. Han var, visade det sig när ”Dexter: Original sin” hade premiär ett par år senare, inte dödare än att han kunde ligga på ett operationsbord och minnas sin tid som ung och lovande kriminaltekniker, tillika knoppande seriemördare, under tidigt 90-tal.
Patrick Gibson spelade en 20-årig Dexter, medan Hall bidrog med sin omisskännliga berättarröst, och även om prequel-serien knappast var någon knockout gick den så pass bra att den blev förnyad för en andra säsong.
Tills beslutet drogs tillbaka, och allt fokus i stället lades på nästa återupplivningsförsök, som hade amerikansk premiär i juli och nu två månader senare till slut har anlänt till Sverige och Skyshowtime. (En streamingtjänst som jobbar så långsamt att man undrar om de har gett sig fan på att aldrig någonsin vara först med det senaste.)
Men börjar det inte räcka snart? Ligger det nära till hands att fråga sig.
Och det gjorde jag också. Tills jag tittade på ”Dexter: Resurrection” och fick en smärre chock av hur bra allt faktiskt fungerar, nästan två decennier senare.
Hall är lika förträfflig som någonsin som en medelålders Dexter, som stapplar ut ur sjukhuset och åker till New York för att återförenas med Harrison, med sin döda pappa (James Remar) som kommentator och sin misstänksamma ex-kollega Angel Batista (David Zayas) hack i häl.
Och där blir det klassiskt, kul ”Dexter”-kaos, när Dexter inte bara upptäcker att hans son håller på att bli lite väl lik honom och att en mystisk man har kapat hans alter ego ”The dark passenger”, utan även bjuds in som medlem i en stenrik riskkapitalists (Peter Dinklage) exklusiva, hemliga seriemördarsällskap.
Till skillnad från både ”New blood” och ”Original sin”, är det här en ”Dexter”-comeback vi faktiskt behövde.
Även om det kanske inte var någon som direkt bad om den.
FJELLBORGS FAVORITER
Rekviem för Selina
Ett norskt fynd på SVT Play. En svart komisk, tragisk och lite 00-talsnostalgisk historia i sex idérikt berättade delar, med en suverän Elli Müller Osborne i huvudrollen som en socialt missanpassad tjej som blir Norges största skönhetsbloggare.
Halva Malmö består av killar som dumpat mig
Carla Sehn briljerar som kärlekstörstande 30-åring i Netflix senaste svenska serie, som är baserad på Amanda Romares bok och kretsar kring tröstlöst och inte alltid så värdigt dejtande i moderna tider. Naket, självutlämnande och humoristiskt.
The girlfriend
Den här psykologiska thrillern på Prime Video, som berättas ur två olika perspektiv, är plastigt skräp – men ganska roligt sådant. Om svartsjuka, maktkamp och sluga knep mellan en mamma (Robin Wright) och hennes sons nya flickvän (Olivia Cooke).
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu
