Ett stort slöseri på De Niro
Netflix konspirationsthriller ”Zero day” slarvar bort en gigant
Uppdaterad 2025-02-21 | Publicerad 2025-02-20
TV-RECENSION Äntligen gör Robert De Niro sin första stora tv-roll.
Det är fint att se, men han kunde och borde ha valt något mycket bättre än halvdana ”Zero day”.
Zero day
Sex delar
Av Eric Newman, Noah Oppenheim och Michael Schmidt, med Robert De Niro, Lizzy Caplan, Jesse Plemons, Joan Allen, Connie Britton, Bill Camp, Dan Stevens, Angela Bassett, Matthew Modine.
POLITISK THRILLER. Robert De Niro har visserligen tidigare gjort en tv-film för HBO och medverkat i en argentinsk miniserie, men det är som huvudrollsinnehavare i Netflix politiska thriller "Zero day” som den 81-årige filmlegendaren gör sitt första större besök i tv-världen.
Och man tänker ”Äntligen!”, tills man ser serien och önskar att han hade valt en med ett vassare manus.
Han spelar den omtyckta och respekterade expresidenten George Mullen, som en gång avgick efter att ha förlorat sin son och nu lever ett lugnt och inrutat pensionärsliv medan han undviker att skriva den självbiografi han har utlovat.
Men så plötsligt en dag blir hela USA svart i en minut. Strömmen slås ut och med den också diverse viktiga system, 3 402 människor dör, och på varje smartphone i landet dyker ett hotfullt meddelande upp:
Det här kommer att hända igen.
Efter händelsen, som får namnet Zero day, råder kaos, och George utses till ledare för den kommitté som får i uppdrag av Vita huset att – på vilka sätt som helst och utan hänsyn till medborgarnas konstitutionella fri- och rättigheter – ta reda på vilka som var ansvariga för cyberattacken, och se till att samma sak inte händer igen.
Först misstänker man de gamla vanliga ryssarna, men snart tar det hela formen av en närmare och betydligt mer avancerad konspiration. Och komplicerar saken ytterligare gör det faktum att George lider av ett bedrägligt minne och av både visuella och audiella hallucinationer.
Är det åldern? Eller något annat?
Giganten De Niro, som är bitvis förväntat storartad men får tillbringa lite för mycket tid med att bara stirra tomt framför sig, har dragit till sig många duktiga skådespelare som här surrar runt honom som flugor kring en sockerbit.
Lizzy Caplan som hans dotter, som är kongressledamot, Jesse Plemons som hans ”fixare”, Connie Britton som hans stabschef och Joan Allen som hans fru. Angela Bassett som sittande president, Matthew Modine som representanthusets talman och Bill Camp som CIA-chef. Dan Stevens som en konspirationsteoretisk, frifräsande tv-personlighet, Clark Gregg som en slemmig miljardär och Gaby Hoffman som ett kontroversiellt Silicon Valley-snille.
Det är en imponerande uppställning, som ”Zero day” dock lyckas slarva bort genom att vara en oorganiserad serie, som visserligen är aktuell men som inte vet vad den vill vara och göra och säga (mer än ”Kan inte alla bara samlas i mitten igen?”) och där ingenting riktigt sitter.
Den är allvarlig och fånig, jäktad och långsam, detaljerad och full av hål, påkostad och grådaskig, allt på samma gång.
Synd på så rara ärtor.
”Zero day” har premiär på Netflix den 20 februari.