Skyttedal blev rånad – av en kvinna med en magkänsla
Vad i hela friden var det som precis hände i ”Förrädarna”?
TV-KRÖNIKA En rafflande resa fick ett rafflande slut.
Den tredje säsongen av TV4:s ”Förrädarna” har varit en enda lång formtopp.
Det har varit många turer fram och tillbaka i vårens ”Förrädarna”, men jag trodde verkligen att Sara Skyttedal i slutänden skulle kamma hem hela prispotten som ensam vinnare.
Hon har varit smart, strategisk, åtminstone skapligt lojal mot sina klumpigare kompanjoner Isa Östling och Anders Öfvergård, och har rent generellt framstått som den helt perfekta förrädaren.
Men sedan kom plötsligt ”en magkänsla” in oanmäld, som en kantboll från vänster. Och med hjälp av den katapulterade Kaeli Abdi sig själv och en förvånad Samir Badran – som inte alls verkade fatta vad som hände men med glatt humör gled in på årets räkmacka – till vinsten.
Man såg det inte komma, så att säga. Och medan jag inte skulle kalla Abdi och Badran för några av de mest slipade spelarna och därmed inte heller för de värdigaste vinnarna, var deras oväntade seger på sätt och vis den perfekta avslutningen på en säsong som har varit oförutsägbar, stökig, halvgalen, och stor underhållning att följa.
Min absoluta favoritepisod var den där gruppen skulle försöka avgöra betydelsen av det tarotkort som den utslagna deltagaren Eleonore Stokholm hade lämnat efter sig för att ge en hint om en förrädares identitet.
På kortet syntes en blond, lång, smal och halvnaken kvinna med en väl tilltagen och markerad byst. Och Isa Östling tänkte direkt, precis som alla vi andra, att det helt uppenbart var hon som avsågs och att det kokta fläsket nu var stekt för hennes del.
Men Maria Montazami och Samir Badran fick för sig (mycket oklart varför) att det rörde sig om en asiatisk kvinna, och pekade ut Yänjaa Westgate. Varefter Montazami – som har inbillat sig att hon är klärvoajant och därför aldrig behöver ha några faktiska belägg för det hon säger – slog fast att det alltså fanns fem förrädare runt bordet (återigen mycket oklart varför), och att alla som inte tänkte rösta på Westgate helt säkert var förrädare.
Westgate klarade sig dock. Eftersom Farao Groth i sin tur tyckte att det var klart som korvspad att kvinnan på kortet var Björn Hellberg, och majoriteten av deltagarna sedan av någon outgrundlig anledning valde att gå på hans extremt långsökta spår.
Det var en ding ding värld runt runda bordet, och ett bisarrt och fantastiskt skådespel att följa.
Och vi har fått så mycket mer också. Grundlösa påhopp, hejdlöst självförhärligande, oavsiktligt grävande av egna gravar, gruppsykoser, krokodiltårar och barnsliga bråk.
Plus en allt roligare och allt längre, sketchartad följetong i rådsalen. Om konsten att stava namn på olika lustiga sätt och förmågan att konsekvent vägra att ta reda på vad folk man umgås hela dagarna med faktiskt heter.
Varje gång man trodde att möjligheterna till nya felstavningar var uttömda, och varje gång man antog att det finns vissa namn det helt enkelt inte går att misslyckas med, blev man överbevisad.
Vi behöver mer av den här härligheten TV4.
Helst i går.
FJELLBORGS FAVORITER
Mobland
Det här stjärnspäckade brittiska kriminaldramat på Skyshowtime, av bland andra Guy Ritchie, är inte riktigt så bra som man hade hoppats på. Men Pierce Brosnan och Helen Mirren som galet gangsterpar och Tom Hardy som familjens ”fixare” får en ändå att vilja se mer.
Queen of fucking everything
En absurd, tragikomisk höjdare på finska på SVT Play. Laura Malmivaara är suverän som en framgångsrik mäklare som är van att leva det goda livet men förlorar allt och äntrar den kriminella världen när hennes man försvinner och lämnar henne med enorma skulder.
The killing
Ingen nyhet direkt, men ändå ett bra sommartips. Den här amerikanska kriminalserien, som var ett led i Joel Kinnamans internationella genombrott i början av 2010-talet, bygger på danska ”Brottet” och utspelar sig i Seattle. Fyra säsonger totalt (men de två första är bäst).
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu
