Tragikomiskt om nyrika svenskar på Mallorca
– men Felix Herngrens ”Där solen alltid skiner” saknar helikopterperspektiv
Publicerad 2025-11-10
TV-RECENSION Felix Herngrens senaste serie är en sorts blågul ”The White Lotus”, om rika Spaniensvenskar som kan köpa det mesta.
Förutom sinnesro, självkänsla och sunda familjerelationer.
Där solen alltid skiner
Skyshowtime
Sex delar
Av Felix Herngren, med Per Lasson, Lisa Linnertorp, Erik ”Jerka” Johansson, Rakel Wärmländer, Peter Magnusson, Suzanne Reuter, Claes Månsson, Iris Herngren, Elis Gerdt.
DRAMAKOMEDI. För ett par år sedan gjorde Felix Herngren något av det svenskaste man kan göra, och flyttade till Spanien. Närmare bestämt till Mallorca.
Och där har han, inte oväntat, gjort en och annan observation, kring ängslighet, status, livslögner, dysfunktionella familjerelationer, och nyrika människor som inte kan köpa sig fria från sig själva, ens där solen alltid skiner.
Resultatet är en lätt satirisk, tragikomisk och lite lagom mörk dramakomedi, som utan att ens försöka hymla om det har plockat både en, två och tre ingredienser direkt från Mike Whites svarta rikemanskomedi ”The White Lotus”.
Tom (Per Lasson) och Petra (Lisa Linnertorp) har blivit stenrika efter att ha sålt en Ica Maxi-butik hemma i Sverige, och när vi släpps ner på ön håller de på att köpa sin andra fastighet lagom till Toms 50-årskalas.
På plats för att fira detta under av framgång är också Toms föräldrar (Suzanne Reuter och Claes Månsson) och Toms mindre lyckade bror Timmy (Erik ”Jerka” Johansson) och hans fru Maja (Rakel Wärmländer).
En sak leder till en annan och när Tom drabbas av akut dödsångest gör han något oöverlagt. Och när även Timmy och Maja plötsligt blir Spaniensvenskar, börjar den välputsade fasaden att krackelera. Hemligheter avslöjas och gammalt familjegroll bubblar upp till ytan.
Lasson är suverän som en man som har köpt sin egen framgångssaga med hull och hår, men har ett hopplöst avstånd till sina barn och en inre hålighet som inte kan fyllas med vare sig löprundor och proteindrycker eller ännu fler hus. Linnertorp får den osäkra, sociala klättraren Petra, som initialt känns som lite av en stereotyp, att växa. Och överlag har regissören Herngren lockat fram det bästa hos de flesta, och birollsgalleriet är kul. Med Peter Magnusson som mäklare, August Wittgenstein som en Jesus-liknande tysk och Herngren själv som en dryg typ i öns svenska inneklick.
(Och i kategorin ”rollbesättning med förmodligen helt oavsiktlig träffsäkerhet” ser vi Christopher Wollter som en kyrkans man som inte kan hålla byxormen i schack.)
Men efter en väldigt lovande inledning tappar serien gradvis lite i både tryck och skärpa. Och även om den undanträngda lokalbefolkningens situation nämns i en kommentar eller två, och två rätt harmlösa, inhemska husockupanter finns med på ett hörn, förvånar det mig att Herngren och manusförfattarna Maria Nygren och Josefin Johansson nästan aktivt tycks ha valt bort all form av helikopterperspektiv på fenomenet de skildrar.
Ett sådant hade kunnat lyfta ”Där solen alltid skiner” från bra till ännu bättre.
”Där solen alltid skiner” har premiär på Skyshowtime den 10 november.
