Basketcoachen Eric, 22, älskas av barnen – nu ska han utvisas
”Det sårar oss. Och det sårar Sverige”
Uppdaterad 2025-11-13 | Publicerad 2025-11-12
Eric, 22, levde för Fryshusets ungdomar och deras passion för basket.
Tills han upptäckte något fruktansvärt.
I morgon kastas han ut ur Sverige.
Det dunsar och tjuter.
Symfonin av studsande bollar och gnisslande skor ljuger om att allting är bra.
Träningen med Fryshusets baskets 14-åringar är vanligtvis veckans höjdpunkt, men den här eftermiddagen är fokuset borta. Bollar dribblas bort, enkla skott mot korgen missas.
– Jag tänker bara på vad som kan hända. Om jag ska sluta med basket. Min dröm kommer att försvinna, säger Miguel, 12.
Här i sporthallen på Södermalm i Stockholm saknas ett varmt ansikte, en trygg röst. Han heter Eric, är 22 år gammal och barnens tränare.
Eric befinner sig tio mil bort, inlåst i ett litet rum på Migrationsverkets förvar i Flen, utan mycket fler tillhörigheter än sin mobil.
– Det är enklare om du kommer hit så berättar jag allt, säger han på telefon.
Papperslös – utan att veta
Blå plastsoffa i skinn, ett litet bord. Migrationsverkets besöksrum har knappt ventilation och inga fönster, och är så långt ifrån en baskethall man kan komma.
– Det är okej. Vi får träna på förmiddagarna, och folk är snälla, säger han.
Eric kom till Sverige från Uganda med sin pappa och ytterligare en familjemedlem när han var runt elva år.
Tonåren stod för dörren, Eric hittade basketen.
En dag gick hans pappa ut genom dörren och kom inte tillbaka, enligt Eric. Men det fanns andra vuxna som tog hand om honom. Efter studenten kunde han äntligen lägga tid på det han älskar mest – att coacha Fryshusets ungdomar. Han var bra på det, och inspirerade dem att fortsätta också efter att en träning gått knackigt.
Allt flöt på fram till i fjol, när Erics nära släkting kom i kontakt med en myndighet och fick veta att han var papperslös.
Kunde det också gälla Eric? Tanken hade aldrig slagit honom.
Han ville inte göra fel, så han tog kontakt med Migrationsverket.
Fick aldrig veta
Beskedet var skakande. Eric hade varit papperslös utan att veta om det sedan 2015 – då var han tolv år gammal. Enligt Eric meddelades beslutet till hans pappa, som aldrig berättade det för honom.
Eric hade aldrig haft någon anledning att misstänka att han inte har någon rätt att vistas i Sverige. Han hade personnummer, tagit studenten och hade ett jobb.
Så han ansökte därför genast om uppehållstillstånd.
Orden flyger ur Eric när han berättar om sitt liv. Men när han nämner Fryshusets ungdomar sväljer han hårt och ögonen blir blanka.
– De är inte bara barn jag coachar, de är som en familj. Jag hade ingen kontakt med min pappa. Jag försöker ge dem något jag inte hade.
När ungdomarna har besökt honom på Förvaret försöker han hålla masken. Han tröstar dem och säger att allt kommer ordna sig.
Han kliar sig i huvudet. Trycker undan känslorna igen, men det går inte. Han torkar bort en tår, men när nästa faller ger han upp.
Barnen har sagt till att de ska sluta med basket om han försvinner.
– Det är många som bor i områden där det finns kriminella som drar i barn. Jag vill försöka visa dem att det finns personer som bryr sig jättemycket om dem.
Advokat: Felaktig bedömning
Att Eric har velat göra rätt för sig verkar inte spela någon roll.
Förvisso tror Migrationsverket på att han faktiskt inte visste om att han var papperslös. Men sedan han fyllde 18 år ses han som vuxen. Han förväntas informera sig själv om sin uppehållsstatus i landet.
Utvisningsbeslutet är fattat. Hans framtid vilar i migrationsöverdomstolens händer, som avgör om han ska få en ny prövning.
Hans advokat menar att både Migrationsverket och Migrationsdomstolens bedömning är felaktig.
– Han har levt här i mer än halva sitt liv, formats här, gått från barn till ung vuxen. Han har gått hela grundskolan och har en gymnasieexamen. Han arbetar och är helt integrerad i svenska samhället, dessutom är han en väldigt uppskattad person, säger hon.
– Hans anknytning till Sverige är långt mycket starkare än hans anknytning till Uganda.
Och i Uganda väntar ingenting. Han känner ingen, har inga föräldrar eller andra släktingar. Han har inte varit där sedan han var ett barn – och talar inte ens språket.
”Det sårar Sverige”
I idrottshallen på Södermalm är stämningen dämpad. Det som borde vara ett stojigt träningspass är en dyster och håglös timme.
12-årige Mario förklarar att Eric har förändrat hans liv. Han är den vuxne som ser dig, som håller dig på rätt väg.
– Han är som en bror för mig, en del av min familj. Han har stöttat mig och fått mig att tänka på sporten, att jag kanske kan bli någonting med basket, säger Mario.
Men mot Migrationsverkets strikta regler väger barnens känslor lätt.
När Eric sätts på ett plan till Kampala riskerar Fryshusets basketbarn att förlora mer än sin förebild – de riskerar att tappa tron på framtiden.
– Migrationsverket måste sluta kasta ut människor som betyder så mycket för andra personer. Det sårar oss, säger Mario, 12.
Han låter basketbollen ta några varv i händerna.
– Och det sårar Sverige.
Aftonbladet har sökt Erics pappa utan framgång.