Invandrare i Örebro: ”Är så rädd”
Publicerad 2025-02-11
Det har gått en vecka men rädslan har inte släppt greppet om Fatoum, som undslapp massakern på Risbergska med åtta minuter.
Kadra ser sig nu ständigt om över axeln – medan man för första gången har fått hyra in väktare utanför bosniska moskén.
– Det finns ett öppet hat nu, Sverige är sig inte likt, säger Meris Mustafic.
Plötsligt är sonen Elias, 7, borta.
Mamma Fatoum börjar leta, hon springer med panik i blicken runt vid minnesplatsen utanför Risbergska och ropar desperat efter honom.
Det visar sig att Elias har trängt sig längst fram i folkhopen.
Där står han alldeles tyst och stilla och blickar ut över ljushavet.
– Det är så fint, säger han.
Fatoum skakar av kylan, eller om det är av oron. Hon vet inte om hon någonsin kommer bli sig själv igen.
Exakt 12:22 i tisdags gick hon ut från skolan där hon först studerat på SFI, och nu på undersköterskeutbildningen, för att ta bussen hem. Tänk om hon valt att ta nästa buss och stannat kvar en stund efter lektionen? Hon hörde skotten, men på avstånd.
En av hennes klasskamrater blev allvarligt skottskadad och har nu flyttats till Akademiska sjukhuset i Uppsala för vård.
– Jag bara tänker hela tiden. Jag är så rädd, säger Fatoum med trötta ögon.
Att nästan alla offer för dådet på Campus Risbergska hade utländsk bakgrund har väckt debatt om mördarens motiv. Men också en djup oro bland invandrare, inte minst här i Örebro, en skräck som inga lugnande statsministertal eller kungliga besök verkar kunna bota.
Utanför Bosniska islamiska moskéns söndagsskola patrullerar en vakt, för säkerhets skull.
De har aldrig tidigare behövt tänka på sådant.
Där inne är barnen ivriga att svara på bosniska språkläraren Sabina Spagos frågor, en flicka klättrar exalterat upp på stolen och viftar med handen i vädret när de övar glosor: hals, öron, kind. Vrat, uši, obraz.
Barnens oro märks inte lika mycket som de vuxnas.
– Jag mår bra nu, för jag vet att han inte finns mer, säger Kaid, 11, om den misstänkte mördaren på skolan.
Men för många med utländsk bakgrund är känslan av utsatthet större än på länge.
Enligt Meris Mustafic, sekreterare i bosniska islamiska församlingen, drar en del han pratar med paralleller mellan dagens klimat och 30-talets öppna hat mot minoriteter.
– Det är ett öppet hat, och ett öppet prat. När jag flyttade till Sverige för 12 år sedan var det inte svenskt att uttala sig på det viset som många gör i dag om invandrare – det var skamligt, säger han.
Och ändå är bosnierna välintegrerade. En grupp som har levt här länge, som har arbete, hög utbildning, som pratar flytande svenska, bidrar och betalar skatt.
Nej, som bosnier har man ingenting att skämmas för när det gäller integration, säger församlingens säkerhetschef Mohammed, som också arbetar med integration inom kommunen, och ofta är på Risbergska för att träffa klienter och hjälpa dem med studieplaner.
– Vad nu det är, integration. Det är ett diffust begrepp. Var den här killen som gjorde detta integrerad?
Gärningsmannen Rickard Andersson, uppväxt i ett av Örebros finaste områden, hade aldrig haft ett riktigt jobb, endast gått på statliga bidrag och levde till synes parallellt med det övriga samhället.
Hans dödsoffer hade ursprung i krigens Syrien, Bosnien och Somalia, talibanväldets Afghanistan diktaturernas Eritrea och Iran. Flera av dem arbetade parallellt med studierna, slet hårt för att bli en del av samhället och lära sig betydelsen av ursvenska ord arbetskonsult och introduktionsåtgärd.
Samtidigt som de allt oftare hörde svenska politiker prata om invandringen som orsaken till alla våra problem.
– De var mammor som hade lämnat sina barn på dagis på morgonen. Men de kom aldrig tillbaka för att hämta dem sen, säger Kadra, som själv är vårdanställd.
Hennes kollegor som vidareutbildar sig på skolan, bestämde sig just denna dag för att ta en liten promenad efter lunch. Det kan ha räddat deras liv.
Kadra och andra vi pratar med tittar sig numera över axeln när de går på gatan i Örebro.
Reem, som är född i Saudiarabien, är orolig för att något ska hända hennes mamma som pluggar på SFI i en annan stad. Ahmad, som kom hit som ensamkommande från Afghanistan säger att han ångrar att han flydde just till Sverige, ett land där han inte kan känna sig säker längre.
En ung kvinna med somaliskt ursprung säger att hon är besviken på att varken politiker och polis vill sätta ord på det som hon och många svarta muslimer känner efter dådet:
– Det är en käftsmäll att de inte pratar om det som ett politiskt dåd. Varför valde han då just denna skola, där nästan alla är invandrare?
Sadia, som blev inrymd på Risbergska där hon studerar till undersköterska, vet inte om hon någonsin kommer våga gå tillbaka in där och ha lektion som vanligt igen.
– Jag pluggar här för att få en framtid. Men nu vet jag ingenting om vad som ska hända.
Hon som är somalier i grunden har minnen och trauman av hur det låter när saker exploderar, hur hon måste springa för sitt liv.
Sadia kommer från ett krigsland, men har aldrig varit så rädd som nu.
