46-årige Troys familj flydde kulorna – sonen dog på taket: ”Förkrossad”
Uppdaterad 10.23 | Publicerad 09.34
SHREVEPORT, LOUISIANA. När masskjutningen bröt ut kastade sig hans fru och dotter ut genom ett fönster – och överlevde.
Men hans tioårige son låg kvar, livlös på taket.
– Vi kommer aldrig spela fotboll ihop igen, säger Troy Brown, 46.
Troy Brown trycker upp ytterdörren och kliver ut på verandan. Han sliter av sig munskyddet, drar plastpåsarna av fötterna och låter dem falla.
Det är första gången han återvänder till sitt hem – det grå huset – nu en brottsplats, efter den värsta masskjutningen i USA på flera år.
Där inne syns blodpölar i sängarna, torkade händer på handtagen. Mitt i allt: en leende gosedjursflamingo. Här dödades åtta småbarn, mellan tre och elva år.
Troy kände dem alla.
Pappa till en. Morbror till resten.
De bodde under samma tak.
– Jag är verkligen förkrossad. Jag trodde aldrig att något sånt här kunde hända i mitt hem, säger han.
– Jag har funnits där sedan alla barnen föddes. Nu känns det som att jag har förlorat åtta delar av mig själv.
Kvällen före dådet rörde sig barnen mellan rummen.
Troy beskriver hur de spelade spel, stirrade ner i surfplattor, skrattade. Tv:n stod på i bakgrunden. Han åkte till nattjobbet. Någon ringde och sa vad som hänt. När han kom hem i söndags morgon möttes han av polis.
Åtta barnkroppar låg kvar.
Dådet utfördes av en person som Troy kände väl: hans svåger, 31-årige Shamar Elkins.
Han sköts senare till döds efter att ha jagats av polis.
Troys närmaste familj – hans fru, tolvåriga dotter och tioåriga son – flydde från kulorna i panik, genom ett fönster på andra våningen och ut på taket.
Hans fru skadade sitt bäcken efter att ha fallit till marken. Dottern klarade sig med blåmärken. Och sonen, Markaydon, 10, dog uppe på takplattorna.
Under måndagen säger Troy att hans fru har just rullats ut från operation medan dottern knappt kan tala.
– Min dotter har inte sagt något än, och hon kommer nog inte att göra det på ett tag – hon är fortfarande i chock. Min fru är lite fram och tillbaka. Hon ger sig själv skulden, jag säger åt henne att det inte är hennes fel.
Troy bryter ihop när han talar om sin döda son.
Han viker sig över bilhuven och skakar av gråt. Släktingar samlas runt honom, lägger händer på hans axlar, försöker hålla honom uppe.
– Jag kommer aldrig få kasta fotboll med honom igen. Jag kommer aldrig höra: ”Pappa, kan jag få den där chipspåsen?”
I botten finns en familjekonflikt.
Gärningsmannen Shamar Elkins hade tjänstgjort i nationalgardet, brottades med mental ohälsa och hade tidigare dömts för vapenbrott.
Men Troy såg aldrig tecken på att hans svåger skulle vara kapabel till att mörda sina barn.
Han hade dock haft det svårt den senaste tiden: Relationen var på väg att ta slut. Enligt Troy planerade Elkins fru, Troys svägerska, att begära skilsmässa. De skulle mötas i rätten i går, måndag.
– I början klarade han inte av det, det stressade honom. Jag sa: ”Behöver du åka dit så kör jag dig.” Men han sa att han skulle hantera det, säger Troy.
Troy försökte stötta honom. De pratade ofta. Elkins sökte också hjälp på ett sjukhus för militärveteraner.
– Ett tag verkade allt bra. Men för några veckor sedan började allt falla isär igen. Jag försökte få ut honom – spela domino, kort, ta en promenad, köra runt i stan.
Troy skakar på huvudet.
– Jag kanske kunde ha gjort mer. Sett mer. Men man vet aldrig vad en människa går igenom.
Två hus längre ner bor grannarna Liza Demming, 50, med sin dotter Lauren, 9.
De plockar fram övervakningsbilder från sin mobil och visar. Skotten hörs. En man springer ut från huset.
När Liza får syn på Troy kramar hon honom hårt och gråter.
– De var så fina, säger hon.
Hennes dotter Lauren brukade ofta leka med de åtta barnen. De hoppade studsmatta, sprang mellan trädgårdarna, var hemma hos varandra.
En av dem – Troys son – såg de ligga orörlig på taket.
– Det var väldigt ledsamt. Jag tror att han försökte fly, säger Lauren.
Hon träffade dem senast i fredags. Ibland var hon rädd för den andre pappan i huset, gärningsmannen Shamar Elkins. Han kunde vara hård, slå barnen, säger hon.
– Om inte allt hade hänt så hade jag nog lekt med dem nu.
Senare på kvällen kör Troy Brown tillbaka till huset.
Solen sjunker bakom träden och lägger ett varmt, nästan mjukt ljus över gatan. Han parkerar på uppfarten. Men familjen kommer inte flytta tillbaka till mordhuset. Det har han redan bestämt.
Nu behöver de samtalsterapi och stöd.
– Det kommer att ta tid, men vi kommer att klara det att ta oss igenom detta, säger han.
Han tänker på svågern och hur dåligt han mådde.
– Psykisk ohälsa är ett verkligt problem här i USA, det är något vi måste ta itu med.
Han fortsätter runt hörnet. Där, under några ekar, samlas kvarteret för minnestund för offren. De bryter ut i gospel och skriker sin sorg mot himlen. Change is gonna come, sjunger de. Alla är där – polisen, borgmästaren, familjen och vänner. Tårarna strilar över Troys kinder under sången. Han lutar sig mot vänner för att inte falla.
De predikar om psykisk ohälsa och våld i nära relation.
Alla lovar att försöka reagera tidigare, och inte släppa taget när kamerorna försvinner.
I utkanten står nioåriga Lauren.
Hon kramar ett Hello Kitty-gosedjur hårt i famnen. Flera vänner är döda, men hon har just fått höra att en av dem – Troys tolvåriga dotter MarKinna – lever.
Lauren spricker upp i ett leende.
– Och hennes pappa sa att när hon kommer ut från sjukhuset ... då kan vi leka igen.
