”Ett hjärta av guld”
Uppdaterad 2025-02-17 | Publicerad 2025-02-13
Familjen vill att vi berättar om ljuset Niloofar spred medan hon levde.
Inte om hur allt tog slut.
– Skriv att hon var världens bästa människa. Men skriv inget om det som hände sedan, säger sonen.
Hennes tjugoårige son säger att Niloofar var nästan för snäll.
– Ibland var jag orolig att någon skulle utnyttja henne. Hon hade ett hjärta av guld. Jag har aldrig sett det tidigare och kommer aldrig se det igen. Inte så länge jag lever.
Förra tisdagen lämnade Niloofar Dehbaneh, 46, familjens lägenhet mitt i Örebro. Sedan blev det tyst.
De ringde henne, om och om igen, utan att få svar. Väntade på sjukhuset tills de fick besked att hennes namn inte fanns med på listan över skadade.
Svår väntan
Några dygn av obeskrivlig väntan. Och sedan, till sist, polisen som kom med beskedet.
Ljuset slocknade.
Niloofar kom till Sverige med sin familj för omkring 15 år sedan, i hopp om ett bättre liv. Sonen säger att ingen hade något ont att säga om henne, eftersom hennes liv kretsade kring att finnas till för andra.
– Från första stund i Sverige, medan hon kämpade med svenskan, hjälpte hon till som frivillig i olika organisationer.
”Världens bästa”
Den sista tiden arbetade Niloofar som vårdbiträde på ett äldreboende samtidigt som hon studerade på Campus Risbergska. Om bara några månader skulle hon ha blivit färdig undersköterska.
Bakom dörren till lägenheten i Örebro sitter hennes man och två barn, fast i minnena och i tystnaden.
Niloofars närvaro lös så starkt. Nu försöker de förstå det ofattbara: att det är hon som är borta.
Inga ord kan beskriva tomrummet.
– Skriv att hon var världens bästa människa och att hon aldrig skulle ha skadat en fluga. Men skriv inget om det som hände sedan, säger sonen.