Evelina, 27 och Lisa, 34, har livmoderhalscancer – fick kämpa för vård
Uppdaterad 2024-12-04 | Publicerad 2024-12-01
Lisa och Evelina har två saker gemensamt.
De har drabbats av livmoderhalscancer.
Och de ångrar att de inte vaccinerade sig mot HPV.
– Jag har försökt förklara för min son att han inte kan sova bredvid mig nu eftersom mamma har en dum klump i magen som utsöndrar gift, säger Lisa.
Lisa Borg lever ett till synes vanligt liv.
Hon är 34 år, bor i Göteborgs skärgård med sina två barn och man och jobbar på en förskola som barnskötare och kock.
Men samtidigt kämpar hon varje dag mot livmoderhalscancer.
I början av året märkte hon av de första symtomen som visade på att någonting inte stod rätt till i hennes kropp.
Vaccin du ska fylla på – för att skydda ditt barn
Ökade flytningar, spontana blödningar och hennes mens – som tidigare varit punktlig – blev helt plötsligt oregelbunden.
Men Lisa misstänkte att symtomen berodde på att hon tagit ut sin hormonspiral.
– Jag kunde liksom få en blödning om jag bar något tungt. Det var väldigt märkligt, men eftersom jag bara några månader tidigare tagit ut min spiral tänkte jag att kroppen kanske försökte anpassa sig efter att ha slutat med hormoner.
Blev ombedd att vänta – två år
Under sommaren sökte Lisa vård för sina symtom – men det skulle dröja flera månader innan hon fick rätt hjälp och diagnos.
– Jag blev inte tagen på allvar. Dels var det ingen mottagning som ville ta emot mig och sedan när jag väl kom till vården fick jag höra att det var hormonellt och eventuellt förklimakteriet.
Hon fortsätter:
– Men jag känner ju min kropp och på något sätt visste jag om att det var något helt annat som var fel.
Lisa hörde först av sig till en barnmorskemottagning.
– Men där sa de att man inte gör cellprov utanför screeningprogrammet. De sa att jag kunde komma på min kallelse om två år eller söka mig till vårdcentralen.
Väl på vårdcentralen fick Lisa göra flera olika tester – men för helt andra sjukdomar.
– Typ klamydia och bakteriell vaginos, men alla tester kom tillbaka negativa. Jag hade ju googlat mina symtom och förstod på något sätt att det förmodligen var livmoderhalscancer. Men jag vågade inte säga det rätt ut till vårdpersonalen. Jag kände mig redan så utsatt som sökte vård för intima problem och jag var rädd för att bli utskrattad om jag sa ”jag tror att jag har cancer”.
Upptäckte tumören på akuten
Först i september hittade Lisa en mottagning som ville ta emot henne för att göra cellprov.
– Den hade väldigt dåliga recensioner, men jag brydde mig inte. Jag ville bara göra cellprovet och få det ur världen. Nu i efterhand skulle jag beskriva besöket som ett övergrepp och jag blödde väldigt mycket efteråt.
De grova blödningarna gjorde därför att hon sökte sig till gynakuten.
– Och det var där de upptäckte tumören. En fem centimeter stor tumör i livsmoderhalsen.
I oktober påbörjade Lisa strålbehandling. Vilket hon nu genomgår fem dagar i veckan, i sex veckor.
Hur har den här tiden varit för dig?
– Väldigt jobbig och kämpig. Samtidigt känner jag att jag varit väldigt stark. Jag har självklart tillåt mig själv att bryta ihop, men jag har inte gått ner mig eller slutat vara jag.
”Dum klump i mammas mage”
Även om Lisa försökt fokusera på sig själv har det varit jobbigt att behöva se nära och käras oro, berättar hon.
– Jag har försökt prata med mitt äldsta barn om vad cancer är. Men min minsta har lite svårt att förstå. Han brukar ju alltid sova med mig, men nu kan han inte göra det för hela jag är giftig på grund av strålningen. Jag utsöndrar gift. Så jag har förklarat att mamma har en dum klump i magen och därför kan du inte sova bredvid mamma.
Hur mår du nu och hur ser du på framtiden?
– Även om jag är väldigt väldigt trött hela tiden, så är jag hoppfull. I veckan fick jag veta att läkarna inte längre ser några levande cancerceller i mig.
I Sverige pågår just nu ett forskningsprojekt som handlar om att utrota livmoderhalscancer i landet. Kvinnor födda mellan 1994 och 1999 massvaccineras mot viruset HPV.
Flickor och pojkar får även gratis vaccin i skolan sedan 2012.
– Jag har för mig att vaccinet kom när jag var runt 16 år gammal. Med facit i hand ångrar jag såklart att jag inte tog det. Först när jag var 23 år fick jag höra om cellprov och HPV. Men jag trodde att jag var för gammal för att ta vaccinet då, vilket jag nu fått lära mig inte stämmer, säger Lisa.
27 år och ofrivilligt barnlös
En hund går inte att likställa med ett barn. Men för Evelina Jirehammar – som är 27 år och ofrivilligt barnlös – blev hennes australian sheperd Kiro räddningen efter livmoderhalscancern.
Evelina var bara 25 år när hon fick symtom. Helt plötsligt hade hon mycket flytningar som var vattniga.
– Jag hade precis slutat äta en acne-medicin som torkar ut hela kroppen. Så jag trodde att symtomen kom från att jag slutat med medicinen.
Men flytningarna försvann inte och därför sökte hon vård.
– Det tog lång tid innan jag hamnade rätt och innan någon kunde ge mig diagnosen livmoderhalscancer. Jag kastades mellan olika vårdenheter. Allt ifrån gynekologer till digitala vårdkontakter till barnmorskor, säger Evelina.
Det var först när Evelina kom till en barnmorska – som personligen lovade att hjälpa henne – som hon hamnade rätt.
– Hon var väldigt tydlig med att det här var utanför hennes expertområde, men sa att vi skulle ta reda på vad som var fel. Jag är tacksam för att barnmorskan inte gav upp.
Läkaren bad om ursäkt
Barnmorskan skickade en remiss till Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan. Där kunde läkarna konstatera att flytningarna berodde på en sex centimeter stor tumör i Evelinas livmoderhals.
Till skillnad från hur trögt det gick för Evelina att få hjälp i början bokades läkarbesöken då in i en rasslande fart.
– Det var väldigt omtumlande. Jag tror att det gick lite fort även för läkarna. Vid ett besök råkade doktorn i förbifarten nämna att jag kommer att hamna i klimakteriet. När hon såg min chock bad hon om ursäkt och sa att någon måste ha glömt att berätta det för mig.
Trots beskedet om att cancerbehandlingen skulle leda till att Evelina blev blev hon kontaktad av en fertilitetsmottagning.
– De ville frysa mina ägg i fall jag skulle vilja försöka få barn i framtiden.
Men innan Evelina hann påbörja processen fick hon ett nytt besked – som återigen krossade drömmarna om att en dag få bli mamma.
– Läkaren ringde upp mig och bad om ursäkt för att hon inte kollat med min . Tydligen var jag tvungen att påbörja cancerbehandlingen så fort som möjligt. Det gick inte att vänta för att ta ut äggen.
Cancerfri men inte cancerfrisk
Att skaffa barn har inte alltid varit en självklarhet för Evelina. Men efter att hon träffade sin man Kevin började de gemensamt drömma om att bli föräldrar.
– Vi hade pratat om att skaffa två barn, en tjej och en kille. Sen jag blev steril har jag lagt väldigt mycket skuld på mig själv. Dels med tanke på min man, men också gentemot mina föräldrar som aldrig kommer bli kallade mormor och morfar.
När Evelina påbörjade sin behandling upptäckte läkarna att cancern även spridit sig till lymfkörtlarna.
I dag är hon cancerfri men inte cancerfrisk.
– Vem vet vad som hade hänt om jag hade fått hjälp direkt när jag sökte vård, istället för att jag behövde vänta i flera månader. Då kanske cancern inte hade spridit sig och då hade jag kanske hunnit frysa ägg. Det gör mig förbannad när jag tänker på det.
Evelina vaccinerades inte i skolan.
– Sen när jag blev vuxen trodde jag att det var för sent för mig att ta vaccinet. Men stämmer inte, man kan ta vaccinet även om man är vuxen och har haft sex.
Det var efter att strålbehandlingen avslutades 2023 som Evelina och Kevin köpte hunden Kiro.
– Att köpa hund blev min räddning i det här. Jag förstår att en hund inte går att likställa vid ett barn, men det är fortfarande någon man kan ge den där extra kärleken till.
Hon fortsätter:
– Så just nu är jag och min man ganska nöjda ändå. Men det går ju inte att veta att vi alltid kommer att känna så.