10 minuter av död – nu ska landet resa sig
Publicerad 2026-04-20 20.28
BEIRUT. Tio minuters dödlig koreografi från luften.
Svarta onsdagen blev de blodigaste attackerna i Libanon sedan inbördeskriget.
Nu gryr åter försiktigt liv i de sönderbombade områdena, för de som dog, de som skadades och för de som måste gå vidare.
Rasslandet av det som en gång var tillhörigheter. Grävmaskinens giriga skopa skyfflar runt kläder, tegelstenar och söndersmulade möbler tillsammans med krossat glas och böcker i en enda röra. Stora moln av finkornigt betongdamm bildar en dimma som skymmer solen.
– Det räcker nu, jag orkar inte prata mer om det, säger en äldre man som försöker få ordning på kringkastade tillhörigheter i en grannbyggnad. Hans svarta tröja är grå av damm från söndersmulad betong. Håret styvt som svinto.
– Det där är min bil, säger han och pekar på ett tillknycklat vrak av en 80-talsbil.
”Orkar inte prata mer”
Han överröstas av det öronbedövande ljudet av grävmaskinens monotona rörelser.
– Det där var min lägenhet. Han pekar mot en byggnad som inte längre finns.
– Det enda jag har kvar nu är min lilla affär där jag säljer kol. Men den är rätt förstörd den också. Och alla människor här, de som dog, som inte längre finns. Jag vill inte tänka på dem. Nu får du gå, jag orkar inte prata mer, säger han och viftar demonstrativt med handen.
Det tog bara tio minuter att utföra det värsta massdödande i Libanon sedan inbördeskriget. Halv tre på eftermiddagen, många vilade efter att ha kommit hem från skolor eller jobb. Andra var lättade över vapenvilan mellan Iran och USA några timmar tidigare. Plötsligt utan föregående varning blev allt ett inferno.
Över 350 döda
Över 100 flygattacker mot samhällen i södra och östra Libanon, mot Beiruts södra förorter och mot tätbebyggda, folkrika områden i centrala Beirut. Som crescendot från en symfoni. Fast dödlig. Mer än 350 människor förlorade sina liv, de allra flesta civila. Människor som fick sin värld raserad.
Portvakten Mazen lutar sig över styret på en moped utanför det sönderbombade huset i stadsdelen Corniche al-Mazraa.
– Jag satt i en soffa och sedan blev allt svart. Plötsligt var jag på golvet, säger Mazen.
– Det var som att världen försvann, säger han.
Söker efter kroppsdelar
Den glupska grävmaskinen fortsätter att röja. Det mesta förvridet, bränt och inte längre igenkännbart. Utom tofflorna. Alltid dessa tofflor i rasmassor. Skodon som tillhört någon.
En grupp män beskådar röjandet. Håller utkik efter kroppsdelar.
– Det dödades 15 människor här men fortfarande saknas lika många, det ligger 15 människor kvar någonstans i allt det här, säger Hamza Jounaid och pekar mot all söndersmulad bråte.
Han stod utanför sitt lilla rum på gården där han bor när området attackerades.
– Jag såg hur människor flög över parkeringen. De kastades upp i luften och försvann, säger han.
– De hittade en kropp i går men alla kommer nog inte att hittas. De är nog för alltid borta, säger Hamza.
Libanon: Civila mål
Israels armé döpte attackerna till operation evigt mörker och säger att de attackerat högkvarter, underrättelsecenter och infrastruktur för Hizbollah och att 180 militanta dödades. Libanesiska myndigheter motsätter sig påståendena och säger att de allra flesta av de över 350 döda var civila och att de flesta mål i Beirut var helt civila mål. Flerfamiljshus.
Här har de utbrända bilarna som stod på parkeringen staplats på varandra. De tillknycklade vraken bildar en oformbar kulle som om de släppts från en jättes hand. En bränd, förkolnad palm vajar snett och i flera av grannhusens fasader gapar stora hål. Andra har färgats svarta av sot.
– Det enda jag kan glädja mig åt är att jag faktiskt lever, säger portvakten Mazen. Det är något av ett mirakel.
– Det var en svart onsdag men livet går vidare, det måste gå vidare, säger han.
I grannfastigheter byts krossat glas mot helt, en man sopar betongdamm från sin balkong och på en av fasaderna tätas hål som kringflygande splitter orsakat. Det är livet som går vidare, för att det måste. Även om ingen här någonsin kommer att glömma den svarta onsdagen.