Tre svenska barn kvar i IS-lägret
Publicerad 2026-02-27
”Yosefs” tre små barnbarn är de enda svenskarna som finns kvar i fånglägret i Syrien.
Sverige vägrar ta hem dem.
– De riskerar att dö av svält och sjukdom, säger barnens farfar.
Tre barn, ”Yasmin”, 10, ”Zein”, 8, och ”Zahra”, 7, är inlåsta i fånglägret Roj i Syrien, eftersom deras pappa tros ha varit med i terrorsekten Islamiska staten (IS).
De är svenska medborgare.
Deras mamma, ”Mona”, är det inte.
Därför lämnades de kvar av svenska myndigheter när alla andra svenska medborgare som satt i fångläger fördes hem.
– De är oskyldiga, de har inte valt sina föräldrar. De måste få komma hem, säger barnens farfar, ”Yosef”, hemma i Sverige till Aftonbladet.
Han har lärt känna barnbarnen på bilder och filmklipp.
Aldrig fått träffa dem, krama dem, leka med dem.
Han är orolig.
– De är undernärda, de äter dåligt. De lever i tält, är inlåsta, det finns inget sätt att hålla god hygien där.
”Är väldigt mager”
Rädda Barnens team på plats konstaterade redan 2023 att tioåriga Yasmin varit undernärd under lång tid. Hon vägde vid tillfället hälften så mycket som en flicka i hennes ålder ska väga.
– Hon mår sämre nu. Hon har någon allergi eller liknande som inte har kunnat undersökas. Hon kräks, är apatisk, blir medvetslös. Jag tror att hon är döende, hon behöver räddas.
Inte heller den åttaåriga sonen Zein mår bra, säger Yosef:
– Han äter också dåligt. Jag såg en bild nyligen, han är väldigt mager.
Pojken är också livrädd att skiljas från sin mor och hamna i ett särskilt pojkfängelse, något som hänt andra.
– Lilla Zahra verkar vara fysiskt okej. Men de mår alla psykiskt mycket dåligt, säger Yosef.
Hade ingen aning
När Yosefs son ringde en dag 2014 och berättade att han var på väg till kriget i Syrien rämnade allt för familjen. De hade ingen aning, beskriver Yosef. På sin höjd var han orolig för att sonen skulle festa lite för mycket och missköta universitetsstudierna. Han hade aldrig kunnat tänka sig det här.
Sonens version var att han behövde hjälpa andra muslimer mot diktatorn Bashar al-Assad.
– Han är född i Sverige. Han hade aldrig varit i Mellanöstern. Han har inte ens varit i mitt hemland. Vi har aldrig varit särskilt religiösa hemma. När jag märkte att han började bli lite mer troende tänkte jag: det är naturligt att han söker sina rötter. Men att han skulle resa...
Hans bild är att sonen snabbt förstod sitt misstag.
– Han ringde ofta. Jag märkte att han ångrade sig djupt. Han förstod att det inte var som han tänkt sig när han väl kom dit. Sista gången vi pratade sa han: det är en brutal värld. Människor kan vara så grymma mot varandra.
Känner skuld och skam
Till en början hade Yosef tät kontakt med svenska myndigheter. Efter att sonen fängslades 2019, i samband med IS fall, har det däremot varit tyst, beskriver han.
– De vill inte prata med mig. Jag har mejlat, ringt. Försökt säga att det inte handlar om min son längre, att små barn är döende. ”Vi förstår ditt problem”, säger de. Inget mer.
Känslorna böljar om varandra när Yosef pratar.
Han berättar om sina andra barn, som det gått så bra för.
Alla är välutbildade, Yosef också. De jobbar och sliter, som en helt vanlig familj. Han har små söta barnbarn här i Sverige.
Samtidigt bär alla på ett öppet sår. Och Yosef känner skuld och skam:
– Det är en chock som har drabbat familjen hårt. Hur kunde jag som förälder missa det här, vad gick snett? Vad fan gjorde vi för fel? säger han.
Inte fått bekräftelse
Det var när Yosefs son greps 2019 av den kurddominerade styrkan SDF som hustrun, Mona, och parets tre barn, sattes i fångläger, precis som många andra anhöriga till IS-medlemmar.
Först placerades de i det beryktade al-Hol-lägret i nordöstra Syrien, sedan flyttades de efter drygt ett år till Roj några mil bort.
Pappan sattes i fängelse. Den senaste uppgiften familjen fått, från en journalist som intervjuat en annan svensk, är att han dog i november 2022, till följd av tuberkulos. Någon bekräftelse på den uppgiften av svenska myndigheter har de inte kunnat få.
Yosef vet inte vad som är sant.
Men han vet att Mona och barnen lever.
Och att de är enda svenskarna kvar i fånglägret.
Alla andra svenska kvinnor och barn har hämtats hem, repatrierats, som det heter.
Och Mona och barnen var faktiskt också på väg.
Men så gjordes upptäckten: Monas permanenta uppehållstillstånd i Sverige, som hon fick när hon kom som flykting, återkallades när hon flyttade till Syrien.
Repatrieringen avbröts.
Trots att barnen är svenska medborgare, eftersom pappan var det, och enligt lag har rätt att få komma till Sverige. Och trots att en dna-analys från Rättsmedicinalverket visat med 99,99 procents säkerhet att Yosef är deras farfar.
Kunde inte öppna en dörr
Beatrice Eriksson, talesperson för barnrättsorganisationen Repatriate the children (RTC), träffade Mona och barnen i Roj-lägret 2024:
– Då hämtades familjen från sitt tält till ett kontor där mötet skulle ske. Det var närmare 45 grader varmt ute, men det fanns ac inne på detta kontor. Det var första gången den minsta tjejen befann sig i ett hus, hon hade bara varit i tält innan. Hon frös av luften från ac:n och frågade: varför är det vinter här inne? Hon knackade försiktigt på bordet och frågade: är detta en tv? Hon visste inte vad ett bord var. När vi skulle lämna kontoret visste inte flickan hur man öppnade dörren, hon hade inte sett ett dörrhandtag förut, hon kände bara till dragkedjan till tältet där hon bott hela sitt liv.
Roj har alltid beskrivits som marginellt bättre än al-Hol, där som mest över 70 000 personer har hållits. Men det är en förenklad bild. Även om båda platserna kallas läger har de som varit där snarare beskrivit det som ett utomhusfängelse.
– Roj är en hemsk plats. På avstånd ser det ut som ett flyktingläger, med långa rader av vita tält i öknen. Kommer man närmare ser man att det är ett fångläger; det är höga staket med taggtråd, vakttorn med beväpnade soldater, en militariserad och hotfull miljö. Nu i vinter har det snöat och då fryser deras dricksvatten. Familjen bor under en tältduk, det blir som att gå in i en platspåse, säger Beatrice Eriksson.
”Barnens trygga punkt”
I mitten av februari stängdes al-Hol av den syriska regeringen, som med våld tagit kontroll över det tidigare självstyrande nordöstra Syrien.
Många tror att Roj står näst på tur.
Än så länge har SDF kontroll över lägret, men det kan ändras snabbt.
– Familjen har sett hur soldater lagt upp sandsäckar runt lägret, som om de planerar för att det skulle bli en stridsplats. De är inlåsta och kan inte ta sig därifrån. Det har också rapporterats om eskalerande våld från soldater mot familjerna i Roj den senaste tiden; skottlossningar, hot och separationer mellan barn och mammor. Ibland har de hört ljud från attacker, säger Beatrice Eriksson.
Hon och farfar Yosef får då och då livstecken från familjen.
– Häromdagen skickade hon ett foto som hon tagit på barnens armar där hon hade skrivit telefonnumret till barnens farfar i Sverige, om det värsta skulle hända, säger Beatrice Eriksson.
Hon beskriver mamman som barnens trygga punkt.
– Hon försöker distrahera barnen med lekar och kramar så att de inte ska förstå att de är i livsfara.
Skulle lägret tömmas utan säkra vägar hem för fångarna varnar Eriksson för att de riskerar att utsättas för människohandel, exploatering och rekrytering till väpnade eller våldsbejakande grupper.
– Det är en extremt sårbar grupp utan stöd från sina hemländer. De lämnas att själva navigera i ett område med många faror.
”Hämtade Skråmos barn”
Hemma i Sverige sitter barnens släktingar och oroar sig:
– Vi vet inte om de kurdiska styrkorna kommer att lämna som de gjorde i al-Hol, eller om det blir krig mellan dem och syriska regeringen. Det är en tuff situation, säger farfar Yosef.
Ödet för de fångar som satt i al-Hol har sett olika ut. Uppgifter har gjort gällande att de hämtats av beväpnade personer och förts till andra delar av Syrien.
Det är oklart om de befriats eller kidnappats.
En del är syrier, och har uttryckt att de vill hem till sina släktingar. 6 200 personer är utländska medborgare.
Yosef förstår inte varför Sverige vägrat ta hem just hans barnbarn:
– Det är små barn det handlar om. Svenska barn som riskerar att dö av svält och sjukdom i fångläger. Jag trodde aldrig i mitt liv att det kunde få ske. Jag trodde att det betydde något att vara svensk medborgare, men vi behandlas olika. De hämtade hem Skråmos barn, men inte våra, säger han och syftar på IS-svensken Michael Skråmos sju barn, som 2019 fördes hem av sin morfar efter UD:s godkännande.
Försökt få hem familjen
Beatrice Eriksson på RTC säger att Sveriges regering kan fatta beslut om Mona och barnen på en enda dag, eftersom det rör sig om svenskar i nöd utomlands – men valt att inte göra det.
I en intervju med TV4 år 2024 deklarerade dåvarande utrikesminister Tobias Billström (M) att regeringens linje nu är att inte aktivt verka för hemförande av svenskar från lägren.
– Det saknas politisk vilja för att möjliggöra familjens repatriering. Det är egentligen en rent konsulär fråga, men den har politiserats. USA, som ledare av den globala koalitionen mot IS, har erbjudit att hjälpa med logistiken för att repatriera familjer till sina hemländer, men det kräver att Sveriges regering godkänner att ta emot familjen, säger Beatrice Eriksson.
Flera olika försök har genom åren gjorts att få hem familjen.
Bland annat föreslog UD en kort period att barnen skulle föras till Sverige utan mamman.
En omöjlighet, enligt Beatrice Eriksson:
– Det är inte juridiskt möjligt att separera barn från sin vårdnadshavare utomlands. Det vore också oerhört traumatiskt för barnen som redan har behövt vara med om så mycket lidande. Deras mamma är deras trygghet och deras enda anknytningsperson. Bara socialtjänsten i Sverige kan utreda vad som är barnens bästa.
Juristen Louise Dane vid Asylrättscentrum har ansökt om nytt uppehållstillstånd till mamman, på grund av hennes koppling till Sverige både genom barnen, och att hon bott i landet som tonåring.
Men ansökan har fått avslag. Migrationsdomstolen menar att Mona utgör ett säkerhetshot genom sina kopplingar till IS.
Det är en motivering som inte är särskilt underbyggd, enligt Louise Dane:
– Europadomstolens och EU-domstolens praxis säger tydligt att det måste göras en individuell bedömning om man utgör ett sådant hot. I det här fallet har man inte utrett omständigheterna kring varför hon lämnade Sverige och reste till IS.
Jämför med danskt fall
Hon är kritisk till hur ärendet hanterats.
– Migrationsdomstolen avgjorde det här med en ensam domare. Det gör man vid ärenden som bedöms som enkla. Man kan säga mycket om det här ärendet, men enkelt är det inte. Liknande ärenden i andra länder har avgjorts av Högsta domstolen, Europadomstolen eller olika FN-kommittéer.
I Danmark har Högsta domstolen dessutom gjort en helt annan bedömning i ett mycket snarlikt fall, med en åttaårig pojke vars mamma fråntagits sitt danska medborgarskap efter att ha rest till Syrien.
Danska HD slog fast att det vore en kränkning av konventionen om de mänskliga rättigheterna om inte pojken erbjöds att evakueras tillsammans med sin mamma.
– Vi menar att det här fallet liknar det danska, säger Louise Dane.
Hon har därför skickat in en begäran om repatriering till svenska UD. Där påminner hon om att stater enligt flera domar och FN-kommittéer har en skyldighet att hjälpa medborgare som är frihetsberövade i en situation där de utsätts för omänsklig behandling, något som bland annat FN:s tortyrkommitté konstaterat sker i fånglägren i Syrien.
– Vi vill att UD kommer fram till att barnen ska repatrieras med sin mamma. Sverige har visat tidigare att det går att hämta hem alla andra svenska barn. Blir det avslag har vi krävt att få ett beslut där det går att läsa ut skälen och få en hänvisning till var vi kan överklaga.
”Redo samarbeta”
Går det inte att driva fallet nationellt är nästa steg att vända sig till FN:s tortyrkommitté.
Om en repatriering genomförs är det sannolikt att mamma Mona grips på flygplatsen för att förhöras av polis och socialtjänsten omhändertar barnen för att inleda en utredning om vårdnad, boende och umgänge, säger Beatrice Eriksson på RTC.
Så har det gått till i tidigare fall.
– Det som har varit framgångsrikt i tidigare repatrieringar har varit när socialtjänsten har utrett barnens behov och mammans föräldraförmåga genom samplacering på HVB-hem. Det är en vanlig praktik inom socialt arbete i Sverige för att skapa de bästa förutsättningarna för en adekvat bedömning om vilka åtgärder som behöver vidtas för att barnen ska vara skyddade och trygga.
Är mamman beredd att ställas till svars av rättsvårdande myndigheter?
– Ja, hon är redo att samarbeta med myndigheter och svara på alla deras frågor.
Mona har själv sagt till Beatrice Eriksson att hon inte vill ha något med IS att göra, och att hon försöker skydda sina barn från kvinnor i Roj-lägret som har en radikal hållning.
”Vill se gräs och träd”
Den bilden har även farfar Yosef fått:
– Hon tar avstånd från IS. Hon var 18 år när hon åkte dit, följde med sin bror. Jag tror att hon var ganska ovetande om vad hon faktiskt gav sig in i. När jag frågat henne hur hon tänkte har hon svarat: ”ja hur tänkte jag egentligen?”. Men har hon gjort något brottsligt ska hon självklart ställas till svars.
Han hoppas fortfarande på att svärdottern och barnbarnen ska få komma hem. Hela hans familj står redo att ta hand om dem, säger han.
Beatrice Eriksson säger att barnen i Syrien också längtar:
– Familjen vill hem till Sverige, de vet att de har kusiner och släktingar där. De vill gå i skolan, lära sig att simma, få se gräs, träd och djur. Mamman vill ge sina barn en framtid och att barnen ska få leva ett vanligt liv.
Aftonbladet har sökt utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) som hänvisar till UD:s pressjour.
De svarar skriftligt att Sverige inte har någon rättslig skyldighet att agera för att familjen ska föras till Sverige, och att man just nu bereder den begäran om repatriering som Asylrättscentrum skickat in.
”UD har sedan 2011 avrått från alla resor till Syrien. Ett stort eget ansvar faller därav på de vuxna individer som trots detta valt att resa till Syrien. Ansvaret för barnen ligger hos deras föräldrar som har valt att resa till Syrien för att ansluta sig till IS, en av världens mest grymma terroristorganisationer”, avslutar UD.