Har du varit med om någonting sexuellt som känns fel? Så här ska du göra
Publicerad 2024-12-06
Sexuellt ofredande av unga är ett problem där mörkertalet tros vara stort.
Alla barn och unga vågar eller vill inte berätta.
Och alla kanske inte har en vuxen som de vågar lita på.
Det är inte ovanligt att barn utsätts för sexuella övergrepp. Det kan vara och både av en närstående, men också av en okänd.
Ju mindre barn, desto oftare en närstående. En förälder, ett syskon eller en barnvakt.
När barnen blir äldre ökar sannolikheten att förövaren är utomstående. Kanske någon i idrottshallen eller på tunnelbanan.
Ett sexuellt övergrepp kan vara både fysiskt, till exempel att någon tar på dig, eller psykiskt, till exempel att du tvingas se på någons könsorgan.
Osäkra på vad de varit med om
Ofta är barn och unga en aning osäkra på vad det har varit med om.
– Min erfarenhet är att när unga människor, barn eller ungdomar kommer till oss så kan det första de säger vara ”Jag vet inte. Det här kanske inte är ett brott”. Och så berättar de en jättehemsk historia som absolut är ett brott, säger Monica Ekström, vice förbundsordförande för Brottsofferjouren Sverige.
Därför är det viktigt att den vuxna tar barnets eller den ungas berättelse på allvar och inte ifrågasätter för mycket. Steget att berätta kan vara stort.
Oavsett vilken ålder man är ska man gå till en vuxen och berätta vad man har varit utsatt för.
– Man ska gå på sin magkänsla. Så fort någonting inte känns bekvämt eller okej ska man som barn gå till en annan vuxen, säger Ekström.
Sedan är det på den vuxna personens ansvar att göra en polisanmälan.
Processen kan kännas jobbig
Om man som barn eller vuxen känner sig otrygg i detta kan man få hjälp av till exempel Brottsofferjouren.
Enligt har barnet rätt att få stöd utifrån dess utsatta situation.
Det kan handla om rätt vård, till exempel.
Processen som följer med polisförhör och eventuellt rättegång kan kännas ganska påfrestande.
Det kan vara jobbigt för barnet men också för föräldern som får höra sitt barns hemska historia.
– Oftast behöver både den vuxna och barnet stöd. Vi kan ju hjälpa till i det här. Men man måste ha med sig en vuxen också som man känner sig trygg med, säger Ekström.
Skambelägg inte
I bland finns det inte vuxna i ens närhet som man litar på. Då finns det ju flera stödlinjer där man kan höra av sig till.
Också Amanda Bertilsdotter Nilsson, barnrättsjurist på Unicef, säger att man ska ta barn och ungas berättelser på allvar.
– Och kanske det viktigaste som vuxen är att inte skambelägga på något sätt. Man vet ju inte vilken situation det har varit. Låt barnet berätta fritt. Och stötta, framförallt att stötta barnet i situationen och att ta ärendet vidare.
Om man inte själv vet vad man ska göra så ska man åtminstone berätta åtminstone för barnet att du kommer att ta det vidare.
– Oavsett barnets roll i det hela så ligger ansvaret alltid på vuxna.
Enligt Bertilsdotter Nilsson vet man att mörkertalet kring till exempel sexuellt ofredande är stort.
– Många väljer faktiskt att inte gå vidare och anmäla. Vi ser att uppklaringsgraden är liten och få personer faktiskt döms i sådana här situationer. Och tyvärr är det många som känner att de inte orkar med processen.
– Därför driver vi på att rättssystemet ska bli mer barnvänligt – att barn ska få lov att ta plats och göra sin röst hörd genom hela processen.
Berätta för en vuxen
- Om det du varit med om känns fel - berätta för en vuxen.
- Om du är vuxen - ta berättelsen på allvar - skambelägg inte!
- Gör en polisanmälan.
- Ta hjälp av till exempel Brottsofferjouren.
- Ta emot den vård barn och unga har rätt till.
- Artikel 19 i barnkonventionen slår fast att staten ska agera och ge relevant skydd när ett barn utsatts för fysiskt eller psykiskt våld och utveckla metoder och arbetssätt för att förebygga att detta.