Mc-tjejerna vid ryska gränsen: Vill vara vid fronten
Publicerad 2025-05-17
IMATRA. Den stängda gränsen har förvandlat Imatra till en spökstad.
Men för mc-tjejerna i Imatranajo Grid Girls är gränsstaden hemma – en plats de tänker försvara om kriget kommer.
– Jag vill hellre vara vid fronten än att vara hemma och ta hand om barn, säger Mona Ahtikainen, 20, en av allt fler unga finska kvinnor som vill göra värnplikten.
Bilen parkerar några meter från den halvöppna bommen. På en skylt står det ”STOP gränszon” på fem språk: finska, svenska, tyska, engelska och ryska. 900 meter bort ligger Ryssland. Men varför är bommen uppe? Får man gå in?
En smutsig vit Volvo V70 kör ut genom en grind och svänger upp framför oss. Bildörren öppnas i farten och en civilklädd vakt håller fram sin gränsvaktslegitimation.
– Gränsen är helt stängd, säger han.
Det har den varit sedan november 2023, efter att hundratals asylsökande sökt sig till gränsövergångarna i öst i vad som misstänktes vara rysk hybridkrigföring.
En del har försökt ta sig över till Ryssland sedan dess.
– Mestadels galna människor. De vill prata med Putin, säger vakten innan han hoppar in i bilen och kör iväg.
Gränsen mot Ryssland är både ett hot och en möjlighet för en gränsstad som Imatra. Handeln och turismen har drabbats hårt och arbetslösheten har ökat när ryssarna stängts ute.
”Kan det som män kan”
Hur Imatra drabbats av den stängda gränsen är inget som Sari Solakuja, 36, Mona Ahtiainen, 20, och Jenna Tikkanen, 21, tänker speciellt mycket på. De är med i motorklubben Imatranajo som ordnar road race-tävlingar i staden varje sommar – även i år. Före tävlingen åker de runt och promotar tävlingen. Under racen visar de hur förarna ska köra.
Mellan 30 000 och 50 000 road race-fantaster från hela Europa samlas här i tre dagar i juli.
– Allt ändras då. Nu är kaféet tomt på folk, då är det helt fullt. Staden exploderar och alla människor ler, säger Sari, medan hon visar runt bland t-shirts, truckerkepsar och vattenflaskor i Imatranajos shop.
Den som gillar ishockey, motorsport och idrott överlag har lätt att trivas här, säger de. Alla tre är uppväxta här och har bott på andra platser i Finland.
– Det finns alltid någon flod som för mig tillbaka hit, säger Mona på sydkarelsk finska.
Hon har en vecka ledigt från armén. Jenna har redan gjort militärtjänsten. Den är frivillig för kvinnor i Finland men de två tillhör en växande skara kvinnor som väljer att göra den.
Exakt vad deras uppgifter är i armén vill de inte gå in på. Men det har alltid varit självklart för dem att försvara Finland om det blir krig.
– Jag vill hellre vara vid fronten än att vara hemma och sköta barn, säger Mona och fortsätter:
– Kvinnor kan det som män kan och om det händer något vill jag vara med.
Under Vinterkriget 1939 föll sovjetiska bomber över Imatra. När Finland och Sovjet slöt ett fredsavtal 1940 hade Sovjet tagit stora delar av Sydkarelen. Monas familj var en av hundratusentals som evakuerades från området.
– Jag tror det har påverkat mig, säger hon.
Granat genom fönstret
På andra sidan gatan ligger Jarmo Ikävalkos veteranmuseum. En stirrande skyltdocka i militäruniform är den första som möter oss. Sen kommer Jarmo – museets ägare, kurator och guide.
– Där inne dog min mamma, säger Jarmo efter att han hälsat.
Han pekar mot sovrummet, det enda rum man inte får beträda i hans gamla barndomshem. Även hans pappa och farmor tog sina sista andetag där, visar det sig.
Han tar oss genom rum fyllda av krigsmemorabilia: skyltdockor i militäruniformer, vapen, granatsplitter, bilder från Hitlers besök i Imatra och dokument signerade av Stalin. En tavla som en rysk krigsfånge målade till Jarmos pappa i utbyte mot alla hans cigarretter.
I en tavla ovanför soffan i salongen är ett stort hål.
– Granatsplitter. En granat flög in genom fönstret där, visar Jarmo med sin pekpinne.
Efter visningen går Jarmo ut på trappan och tänder en cigarill. Kriget har gett museet ett uppsving och internationella medier som Der Speigel har varit här och gjort reportage. Men ryssarna är borta. Han tvivlar på att gränsen kommer öppna igen under hans livstid.
Jarmo är bekymrad över att Finland gått med i Nato. Kommer ett Trump-lett USA försvara landet om Ryssland anfaller?
– På finska säger vi: väck inte björnen. Ryssland är björnen. På något sätt måste vi försöka vara vänner, säger han.
Tror inte USA kommer hjälpa
Bara några minuters promenad från Jarmos barndomshem leker tvåårige Bruno på en lekplats. Mamma Mia Ikonen, 43, kom hit för kärleken för femton år sedan.
När Scandic snart stänger sitt hotell blir hon av med jobbet. Ingen vet när busslasterna med ryssar återvänder.
– Jag vill att gränsen ska öppna. Men jag känner mig samtidigt tryggare när den är stängd som det är nu, säger Mia Ikonen.
Marjut Vuottila, 77, och väninnan Marina kommer gående. Marina är från Litauen men har bott i Ryssland och har en dotter i St Petersburg som hon inte träffat på länge. Hon vågar inte vara med på bild eller ha med sitt efternamn av rädsla för Putinregimen. Samtidigt har det blivit svårt att vara rysktalande i Imatra efter krigsutbrottet, säger hon.
– Djup, djup depression, sammanfattar hon hur hon mår av situationen.
”Alltid en risk”
Vladimir Putin har nyligen föreslagit fredssamtal mellan Ryssland och Ukraina i Turkiet och under fredagen möttes ryska och ukrainska delegationer i Ankara för ett två timmar långt möte, dock utan sina presidenter.
Vid en fred kan Ryssland enligt vissa bedömare vara redo för krig runt Östersjön inom två år.
I så fall skulle mc-tjejen Mona Ahtiainen, 20, vara en av de 180 000 män och kvinnor i den finska armén som skulle göras redo för strid. Hon är beredd på att det kan hända.
– Jag anser att det alltid finns en risk, men man vet inte vilken dag.
Under vinterkriget kom tusentals frivilliga svenskar för att strida på Finlands sida. Men officiellt var Sveriges hållning att vi stod utanför kriget, något många finländare minns som ett svek.
Så blir det inte den här gången, hoppas Mona.
– Finland har gjort goda förberedelser och vi har Natotrupper. Vi står inte ensamma, våra grannländer kommer hjälpa till.
