Här är svenska skolans sista anhalt
Läraren Iraj: ”Haft många elever som sett anhöriga bli skjutna”
Uppdaterad 2024-12-03 | Publicerad 2024-12-01
Till Skolakuten kommer elever som straffat ut sig från alla andra alternativ. Vissa är gängmedlemmar. Andra har svåra diagnoser.
Läraren Iraj Shirkhani möter ofta barn som bär på obehandlade trauman – efter att ha sett eller utsatts för grovt våld.
– De brukar falla ihop totalt när vi pratar i enrum.
– Svenska grundskolans sista anhalt, säger Iraj Shirkhani.
Vi går genom de tomma lokalerna hos Skolakuten Östermalm en kväll i november.
Skolan ligger i bottenvåningen av ett diskret bostadshus. Den består av en rad mindre rum, där eleverna undervisas en och en. I varsitt klassrum, av varsin lärare. Sex elever åt gången.
Alla kommer från kommunala skolor där de blivit avstängda. De är mellan 12 och 16 år gamla, från sexan till nian.
– Många elever ser det först som ett straff, säger Iraj Shirkhani.
– På ett sätt är det ju sant – det är en disciplinär åtgärd. Men det är också för att ge barnet trygghet och studiero. Och trygghet och studiero åt de andra i barnets skola.
Skolakuten är den starkaste åtgärden att ta till mot ett barn som varit hotfullt eller våldsamt. En tvångsplacering som får pågå i högst tjugo skoldagar. Sedan ska barnet tillbaka till sin ordinarie skola. Helst med en ny plan för hur skolgången ska fungera.
”Ibland blir det fysiskt”
Under 18 år som lärare har Iraj Shirkhani jobbat på några av Sveriges tuffaste skolor. På Rosengård i Malmö och i Skärholmen och Rinkeby i Stockholmsområdet.
På Skolakuten har han nytta av sin lärarutbildning – men även av en bakgrund inom musikbranschen, som baskettränare och av sitt intresse för kampsport.
Under karriären har han fått vänja sig vid våld.
”Ibland blir det fysiskt”, som han uttrycker det.
Någon försöker hugga en pedagog eller klasskamrat med ett vasst föremål. Tunga saker kastas mot någons huvud.
Ibland funderar Iraj Shirkhani på om man kan vänja sig vid för mycket.
– Min toleransnivå har blivit ganska hög. För hög, kanske?
Varför då?
– Jag har sett barn skjuta varandra i skolan. Jag har själv blivit beskjuten flera gånger när jag var yngre och jobbade med ungdomar, men alltid klarat mig från att träffas. Jag har blivit skjuten på när jag var ännu yngre. Då blev jag jagad av nazister utanför Lund.
Många av Iraj Shirkhanis elever har gått bort.
– Det är sjukt att säga det, men det har blivit normalt för mig med elever som tagit liv, eller som själva blivit dödade. Jag förde logg på det där tills för några år sedan. Då började jag tappa räkningen. Det var uppe i ungefär 30, som hade dödat eller som själva dött.
4 faktorer: Då ökar risken för våld i skolan
Göra skillnad
Iraj Shirkhani har fått erbjudanden om rektorstjänster på vanliga skolor, men alltid tackat nej.
– Jag gör fortfarande mer nytta på golvet.
Arbetet ser han som ”ett kall”.
– Jag har alltid gillat barn. Och jag brukar lyckas skapa en relation till framförallt pojkar, som kanske saknar en fadersfigur, en manlig förebild, eller vad man vill kalla det, i sina liv. De tänker: han vill oss väl. Han är den där hårda diktatorn som ger oss morot och piskor dag in och dag ut. Men han vill oss väl.
Istället för att sätta betyg, ha hand om planering och mentorskap för uppåt 30 barn på en grundskola, kan han i dag jobba närmare eleven.
Göra skillnad på några veckor.
Samtidigt behöver även akutskolor följa varje elevs studieplan, som skickas med från den ordinarie skolan.
Inne i köket hos Skolakuten Östermalm ligger en stor hög med krokiga pinnar. Iraj Shirkhani och en elev har samlat in dem under dagen. I morgon ska de användas för att fläta en korg.
Hur man nu gör det, funderar Iraj. Det är veckans uppgift i slöjd.
”Måste ha koll på kriminella världen”
Iraj Shirkhani har vant sig vid att själv behöva kolla upp bakgrunden på många elever.
Inte med hjälp av myndigheter – där man ofta hindras av sekretess. Utan via sitt eget nätverk.
– Det här skulle verkligen kunna misstolkas, säger han.
– Men faktum är att om du inte har lite koll på den kriminella världen i dag, så klarar du dig inte länge i den sorts skolor som jag jobbat i.
Vad är det du behöver ha koll på?
– Lokalkännedom. Vilka som tillhör vilka grupperingar. Jag har jobbat på många skolor där det blivit våldsamt och hotfullt, där jag kunnat släcka bränder genom att prata med rätt folk. Genom att ha kontakt med äldre syskon, vänner, vårdnadshavare – och med personer som har inflytande i rent kriminella miljöer.
I dag händer det att han gör bakgrundskollar för att undvika att placera tonåringar från rivaliserande nätverk i samma trånga lokaler på Skolakuten.
En delvis ny vardag för en skolverksamhet som jobbar med barn i högstadieåldern.
– Jag ringer en idrottslärare här, en socialsekreterare där, en kompis. Det handlar om att se till att tunga gängmedlemmar inte krockar med varandra.
Hur är man en ”tung gängmedlem” i årskurs sex?
– Har du inte hört vad som händer i samhället? Vi har barn som begått grova brott i den åldern.
– Samtidigt handlar det ju inte bara om gängmedlemmar. I dag ser vi också hur stökiga ungar hos oss får ”ärva” sina områdens konflikter. Även om de inte själva är tungt kriminella, så måste de stå upp för området de kommer från. Stöter de på ett barn från ett annat område, som också ärvt det områdets konflikt, så kan det slå slint.
Många diagnoser
Många barn på Skolakuten har en NPF-diagnos, till exempel adhd. Den sortens diagnoser är även överrepresenterade på svenska häkten i dag.
Men Iraj Shirkhani menar att diagnoser ofta inte räcker till för att beskriva problemen han möter. Ibland kan de till och med leda fel.
– Begrepp som adhd har normaliserats till den grad att många barn jag jobbar med använder dem utan att tänka efter, när de beskriver sig själva.
– ”Jag har adhd, det är därför jag gör sådär”. Deras föräldrar håller med. ”Han har adhd, det blir så.”
– En diagnos kan absolut vara en viktig pusselbit, men det blir också lätt att vi stoppar ett barn i ett fack och använder en verktygslåda bara utifrån diagnosen.
”Liknar ptsd”
Samtidigt finns problem som samhället inte lyckas ta tag i, menar Shirkhani.
– Något som är nästan lika vanligt bland barnen jag möter är att man har något slags trauma. Något liknande ptsd.
– Under hela arbetslivet har jag träffat unga med en sjukt obehaglig och okontrollerbar stress och oro i kroppen. Man försöker bygga en relation så att de blir trygga och kan slappna av, öppna upp. Då händer det ofta att barnet bara faller ihop totalt, när vi sitter tillsammans i enrum.
Vad är grundorsaken?
– Grovt våld. De har sett en misshandel eller en skjutning. Eller varit i fel sällskap på fel plats, där någon tvingat dem att begå ett våldsbrott mot någon annan, för att barnet själv ska vara fast i gängmedlemmarnas klor.
– Jag har haft väldigt många elever som sett vänner och anhöriga bli skjutna framför dem. Eller bli söndermisshandlade framför dem. Inget av det här har blivit bearbetat.
Har de sökt hjälp?
– Vissa har försökt. Men ofta saknas det ju hjälp. Systemet är som det är. Bup har sjukt långa väntetider. Skolkuratorer existerar inte på samma sätt som förr. Elevhälsan, som tidigare tog över i princip efter BVC för ett barn, fungerar inte som den ska.
– Det finns ingenstans barnen kan vända sig för att få hjälp med sina trauman. Om det till slut ändå är någon som lyssnar på dem, så är det ofta en sönderstressad person som har händerna bakbundna och inte kan göra så mycket.
Många föräldrar säger att de kämpar för att deras barn ska få en diagnos. Borde de inte göra det?
– Jo, jag kan inte säga att de gör fel. För samtidigt är det ju väldigt många barn som har den här problematiken.
Iraj Shirkhani jobbade med ett ungt barn som uppträdde ”extremt utåtagerande och aggressivt”. Skolan stod handfallen. Men plötsligt, från en dag till en annan, var barnet lugnt.
– Då visar det sig att man börjat ge barnet ett äldre syskons medicin för en NPF-diagnos. Familjen har stått i kö i många månader för att få till en utredning. De vet inte vad de ska göra. Så de proppar medicin som kanske slår helt fel i barnet.
– Nu är han som en ny person. Går omkring som i en bubbla. Men han slår ingen. Pedagogerna är glada. De säger: ja, det kanske är fel att föräldrarna har gjort så. Det är det nog. Men samtidigt: vi kan andas. Vi kan bedriva undervisning. Och de 25 andra ungarna slipper gå hem med blåmärken i dag.
Barn från alla samhällsklasser
Den senaste tiden har elevunderlaget på Skolakuten förändrats.
– Jag har alltid jobbat i socioekonomiskt försummade och eftersatta områden. Anledningen till att man valt fel väg har ofta att göra med fattigdom, sökandet efter grupptillhörighet eller brist på positiva manliga förebilder. Men nu träffar jag väldigt många barn från medelklass, övre medelklass, till och med överklassen. Som dragits in i den här skiten för att det är coolt. Som gör allt för att prata som kidsen i orten, säger Iraj Shirkhani.
– De söker upp den tyngsta de kan hitta bara för att skaffa sig någon som helst koppling. För att kunna säga att de känner en gängmedlem. Jag kan sitta med blonda, blåögda, svenska barn på en innerstadsskola som pratar om att ”jag är Foxtrot, jag är Dödspatrullen, jag är Shottaz”. Jag säger: ”Grabbar, vad håller ni på med? Det där går inte? Om fel person hör det där kan ni råka illa ut.” De svarar: ”men det är mina bröder”, och bla bla bla. Så den berättelsen finns ju också.
Vad beror det på?
– Det pratas ju om fattigdom som grund till kriminalitet – att man inte har något. Men många av de som kommer från välbärgade hem och ändå har ballat ur – de kanske istället har fått precis allt de vill ha.
Men ändå inte fått rätt hjälp?
– Eller så har man fått för mycket hjälp. Det har kanske inte ställts krav på att de ska göra något själva, ändra något, producera något.
Det måste finnas fler anledningar?
– Ofta kan det nog vara så enkelt som att man söker kickar. Sedan är det ju individuellt. Men gangsterromantiken, den finns alltid där.
– Vår generation romantiserade också gangstergrejen – genom rappare och filmer. Men det var Tupac och Biggie, eller Vybz Kartel och Mavado. Det var långt borta. Egentligen inte i vår vardag. I dag är allt så nära.
”Även gängmedlemmarna är livrädda”
Det är inte bara barn kopplade till kriminalitet som kommer till Skolakuten. Hit kommer alla som straffat ut sig från andra alternativ.
Även de som kan vara våldsamma ”på en helt annan nivå”, säger Iraj Shirkhani.
– De här eleverna är även gängmedlemmarna livrädda för. De är oberäkneliga. Sådana elever försöker vi få omplacerade, men det är ju skollagen som gäller. De har rätt till undervisning. Samtidigt är det elever som när som helst kan sätta en penna i halsen på en lärare. Och det är väl också ett problem, tänker jag?
Hur jobbar du med någon som är våldsam?
– Det brukar gå att nå fram till dem också. Många är samtidigt intelligenta och empatiska. Ofta sitter jag och spelar schack med någon efter ett tag.
– Att de gör extrema saker visar ju att barnen inte mår bra. Om barnen inte mår bra, då är det ofta samhället som inte fungerar. Varför har de inte fått anpassningar i skolan? Varför har ingen sagt stopp?
Är det här egentligen en slags akut för den svenska skolan?
– Så kanske man kan se det. Och det finns en risk att även den här verksamheten bara blir ett slags förvar. Sedan skickas barnen tillbaka till sin gamla skola. Och lite senare kanske vi ser dem i en nyhetsrubrik.
Var hamnar ett barn som straffar ut sig från Skolakuten?
– Jag vet inte, riktigt. Men även här sysslar vi ju med undervisning. Även vi behöver slå vakt om det uppdraget.