Elle-Aila är byns första bebis – på 55 år
Uppdaterad 2025-12-18 | Publicerad 2025-12-17
I över ett halvt sekel har inga barn fötts i Vettasjärvi.
Men i höstas föddes lilla Elle-Aila och blev byns första bebis på 55 år.
– Många är glada att det hörs barnskrik igen, säger hennes mamma Li Norlin.
På 55 år har inga barn fötts i Vettasjärvi.
Husen har stått kvar, men generationerna har blivit äldre och byn tystare.
Tills nu.
Den 27 september föddes nämligen lilla Elle-Aila.
– Många tycker att det är roligt att det äntligen blir lite barnskrik i byn, säger hennes mamma Li Norlin.
Den nyblivna mamman flyttade till Vettasjärvi, som ligger åtta mil nordost om Gällivare, för tre år sedan. Hon hade då bott i Umeå, men längtan gick längre norrut – och till ”byalivet”.
– Jag har alltid längtat upp och vill bo här i Norrbotten, säger Li Norlin.
I dag bor runt 65 personer i byn året runt. De flesta är pensionärer och det finns inga andra barn förutom Elle-Aila.
– Hon är ju yngst och sen så blir det jag som blir näst yngst och sen min sambo är tredje yngst, säger Li som är 24 år.
Men det är långt fler än de nyblivna föräldrarna som är lyckliga över byns nya tillskott.
– Det är många som redan innan hon kom sa att det är så roligt att det ska födas ett barn här i byn igen.
”Hade bråttom att träffa sina grannar”
Engagemanget har varit stort. Grannar har skänkt barnvagn och erbjudit sig att hjälpa till med olika saker.
– När det var julbordet här vid byaföreningen fick hon en liten julklapp också, säger Li Norlin.
Elle-Aila föddes tre veckor för tidigt, men allt gick bra. Hennes mamma beskriver henne som en lugn bebis som redan är van att vara runt folk.
– Hon hade nästan lika bråttom att träffa grannarna som de hade att träffa henne, säger Li Norlin och skrattar.
Att uppfostra barn i en by utan andra barn innebär längre avstånd. Förskolan ligger 4,5 mil bort. Men Li ser också vinster.
– Här får man ju, om något går sönder, fixa det själv eller be någon i grannskapet att hjälpa en.
Hon beskriver bykänslan som en trygghet.
– Alla känner alla och man hjälps åt. Det är en fin gemenskap.
Li är övertygad om att familjen blir kvar.
– Jo det är jag ganska övertygad om!