Trumps plan för regimförändring är ett skämt
Publicerad 2026-03-02
Det är inte så här han skulle göra, om Trump hade de mål han säger.
USA:s enorma taktiska framgång mot Iran kan inte dölja att planerna på regimförändring framstår som ett skämt.
USA:s och Israels militära övermakt är oerhörd, och resultatet hittills därmed förväntat.
USA attackerade över 1 000 mål bara under första dygnets strider. Israel släppte 1 200 bomber och slog enligt IDF ut hälften av Irans ballistiska robotplattformar.
Att de första anfallen var storskaliga och överraskande har krigsekonomiska skäl.
USA har många platser i regionen att försvara, och lagren av luftvärnsrobotar till system som THAAD och Patriot är inte djupa.
En försiktigare inledning som trappats upp vartefter hade varit ohållbar, eftersom USA inte hade råd att bränna ut sitt luftförsvar på att försöka absorbera storskaliga iranska motanfall.
Att slå ut Irans robotar på marken, helst så snabbt att de inte skulle hinna användas, var den enda framkomliga vägen.
Rent taktiskt, succé.
Strategiskt är jag skeptisk.
Donald Trump har öppet uttryckt att målet med operationen är att störta den iranska regimen.
Som vanligt ska man inte nödvändigtvis ta honom på orden.
De medel som används tyder tvärtom på att regimskifte inte alls är högsta prioritet.
För det första finns inga historiska exempel där enbart luftmakt tvingat fram en regimförändring i positiv riktning.
Som mest är flygangrepp ett sätt att döda och straffa. De är hot och piska, som möjligen kan knuffa de överlevande i den befintliga eliten i mer USA-vänlig riktning.
Venezuela efter Maduro är ett lysande exempel på den typ av resultat som den som sätter igång en sån här insats med fog kan förvänta sig.
För det andra finns sanningen nog mellan raderna.
När USA har bombat färdigt, är allt upp till det iranska folket, sa Trump när han aviserade sitt krig. Makten är er att fånga.
Militären och revolutionsgardet uppmanades tvärtom lägga ner sina vapen och kapitulera.
Till vem, skulle man näsvist kunna fråga? Hur?
Varken USA eller Israel kommer att sätta in marktrupper, och någon alternativ källa till beväpnad auktoritet i Iran än regimen finns inte.
Att i förväg förbereda alternativa styrande koalitioner inne i Iran, och jämka mellan opposition och utvalda delar av eliten, hade visserligen varit svårt. Kanske omöjligt. Det hindrar inte att det haft större chans att lyckas.
USA verkar tyvärr ha vaga föreställningar om regimens inre liv, och har varken odlat någon tydlig efterträdare till dödade Khamenei, eller någon oppositionsfigur med tillräckligt stöd eller inflytande för att ta över.
Om en regimförändring är målet, ser planen för att uppnå den ut som ett skämt.
En regimkollaps kan förstås inte uteslutas kategoriskt ändå. Regimen var redan impopulär och under press. Ledarskapsvakuum och förluster kan trigga en typ av maktkampsdynamik som annars aldrig kommit gång.
Men med tanke på hur lite konkret USA gjort för att kontrollera en sådan övergång går det inte att dra någon annan slutsats än att en regimförändring, om den sker, mest är en lycklig omständighet – inte det huvudsakliga krigsmålet.
Snarare är det som pågår fortsättningen på en utveckling som gick att se framför sig redan vid förra årets krig, när USA hjälpte Israel att bomba sönder stora delar av Irans atomprogram.
Ett land som bestämt sig för att anrika uran och bygga ballistiska robotar går inte att beständigt stoppa med militär luftmakt.
Gräsmattan växer upp igen, och för den irriterade trädgårdsmästaren återstår bara att gång på gång rulla ut bombplan och robotar för klippa den på nytt.
Det går att helt utan förskönande allegorier skriva ut vad vi i så fall har att vänta:
Krig.
Om och om och om igen.
