Tre år i exil – Lera, 15, pratar med pappa varje dag
Publicerad 2025-02-24
NORRKÖPING. Lera var tolv år när hon kom till Sverige. Nu är hon 15.
Liksom miljontals andra ukrainare lever hon i exil tre år efter Rysslands invasion.
– Om inte kriget stoppas stannar jag här och går i gymnasiet, säger Lera.
När Aftonbladet träffade Valeriia Mazur – som kallas Lera eller Leka – första gången för två år sedan, berättade hon om starten på Putins storskaliga invasion den 24 februari 2022. Hon läste i sin mobil att Ryssland bombat hemstaden Odessa:
– Det var på morgonen, en helt vanlig dag. Så jag trodde inte på det. Men mamma sa ”ja, kriget har startat”. Jag hamnade i chock, berättade Lera, som då var tolv år.
Hon och mamma Hanna flydde. Några veckor senare kom de fram till moster Olga i Norrköping, där de har stannat sedan dess.
Pappa Volodymyr, 43, fick inte lämna landet och var soldat vid fronten tills i höstas när han förlorade vänsterfoten i en drönarattack. I början av februari i år fick han en protes.
– Nu håller han på att lära sig gå, berättar Lera.
Känner sig säkrare
I september 2024 när pappa precis skadats åkte hon och mamma till Odessa och hälsade på honom. Då gick Lera tio dagar i sin ukrainska skola.
– Det var svårt. Det blev flyganfall, och vi satt i underjorden en timme. Sen gick vi upp, då blev det flyganfall igen. Fyra dagar var det så. Två gånger flög ryska drönare över skolan, vi följde dem i mobilkanaler. Då var jag rädd att något skulle hända med skolan, eller huset bredvid, säger Lera.
Tillbaka i Norrköping känner hon sig säkrare ”för jag vet att det inte är något som flyger över oss”. Dessutom är hon mindre orolig för pappa nu när han får rehabilitering, än när han var vid fronten och de ibland inte hade kontakt på flera veckor:
– Vi ringer varandra varje dag och berättar vad vi har gjort. Jag vet att han sover så mycket han vill nu, i en vanlig säng. Och att han får normal mat.
”Läraren är som en kompis”
Hittills har Lera följt både den svenska och den ukrainska läroplanen. Hon går numera i åttan i Sverige och i nian i Ukraina, eftersom skolan börjar ett år tidigare där.
– Den ukrainska skolan är mycket svårare. Det är svensk gymnasienivå på den ukrainska matten, säger Lera.
Lärarnas attityd skiljer sig också åt:
– I Ukraina är läraren en auktoritet. I den svenska skolan är läraren som en kompis. Man är inte rädd att berätta för dem om något som händer i ditt liv. Man vet att de kommer att förstå och inte skratta, säger Lera.
På nätterna drömmer hon ibland om sitt gamla liv i Odessa vid Svarta Havet, hur hon åker rullskridskor med en kompis eller kastar frisbee på stranden.
Ofta var det 40 grader på somrarna, och hon minns hur goda de lokalt odlade vattenmelonerna var. Lera tycker att Norrköping också är en fin stad, med varma öppenhjärtiga människor och många fina platser.
– Men Odessa är som sju Norrköping, konstaterar hon.
Vill bli kläddesigner
På fritiden spelar Lera trummor i ett band och teater på ukrainska.
– Det är intressant att gå in i en karaktär. Och jag älskar att spela trummor, säger Lera.
Hon vill inte prata om Putin, men mamma Hanna, 40, säger att ”han är galen”. Efter snart tre år i Sverige har de slutat hoppas på ett snabbt krigsslut.
– Nu när jag är här så tänker jag på vad jag ska göra här, inte i Ukraina, säger Lera.
Oavsett var Valeriia Mazur bor när hon blir äldre vill hon bli kläddesigner:
– Jag vill skapa ett klädmärke. I framtiden vill jag experimentera med kläder.
