Nastja, 27, är läkare vid fronten – vill hellre hämnas fadern
Publicerad 2025-03-02
Nastja, 27, är läkare och räddar ukrainska liv vid fronten.
Men allra helst vill hon hämnas pappa Anton, som dog på slagfältet.
– Det hade varit bättre om jag kunde skjuta, säger hon.
Ryska fotojournalisten Victoria Ivleva, 68, flyttade från Moskva till Ukraina efter krigsstarten 2022. Hon har nyligen besökt Izjum i östra Ukraina. Här är hennes rapport från fronten.
***
Framför mig sitter en ung kvinna. Mitt land har mördat hennes pappa, tagit hennes bostad, fädernejord och hemstad, och fortsätter nu att förstöra hennes vackra liv och stjäla hennes ungdom.
Pappa Anton Moisejenko var gruvarbetare. Sedan blev han soldat och dog 53 år gammal i januari 2024. Den lilla staden som Nastja och föräldrarna bodde i under tre år – Selidovo, sex mil från Donetsk – ockuperades av ryska trupper i oktober 2024.
Nastja, kan du tänka dig att prata med mig, som är ryss?
– Ja, det kan jag, säger hon.
Nastjas pseudonym är ”Snäckan”. Hon mobiliserades 24 oktober 2022 och tjänstgör på ett fältsjukhus sedan 1 november 2022. Nastja berättar:
– För mig började kriget 2014. Och sedan dess har det aldrig tagit paus. Först förlorade jag mitt hem, sedan kontakten med en del av släkten. Då kände jag för första gången att varken jag eller min släkt någonsin kommer att känna oss trygga i östra Ukraina. För där finns fienden – och det är mycket svårt för folk från andra regioner att förstå.
”Ukraina skjuter på dina föräldrar”, sade brodern
– Pappa var mer neutralt inställd till ryssarna än jag och mamma. Mamma var lärare i ukrainsk historia. Hela pappas familj stannade kvar i Donetsk, så det var svårt för honom att bo i Selidovo. Han hälsade ofta på sin föräldrar – tog med sig mat, skötte om dem när de var sjuka. Där sade alla till honom att ”det är Ukraina som beskjuter oss”. Hans bror hävdade att ”Ukraina skjuter på dina föräldrar”. Det var svårt för honom. Familjen bodde där, och han hade inte många vänner här. Samtidigt sa vi till honom att fienden fanns där. Det måste ha varit svårt för honom…
Jag kan föreställa mig att det var svårt för honom att välja sida. Men han valde ändå dig. När man väljer sitt barn väljer man framtiden. Och han valde framtiden. Inte sina föräldrar, inte dåtiden. Hur hårt det än låter så valde han dig.
– Ja, säger Nastja och gråter.
Stod ni nära varandra?
– Mycket! Han gick med mig till kickboxningen, till skolan, till musikundervisningen. Kanske inte så ofta, eftersom han arbetade tolvtimmarsskift och ofta var trött. Men när han var hemma umgicks vi. Hela familjen läste Andrzej Sapkowskis böcker om The Witcher och diskuterade dem.
Nastjas pappa arbetade i gruvschakt 1 – Novogorodskaja – där även Nastjas farfar och farfars far hade jobbat. Sommaren 2024 stängdes gruvschaktet, när fronten närmade sig.
– Titta, här syns det på min arm! säger Nastja.
”De flesta i min omgivning var ryssvänliga”
Hon drar upp tröjärmen och visar en tatuering med solrosor och två gruvrestberg som lutar sig mot varandra intill schaktet i Novogorodskaja.
– Alldeles där intill ligger byn Krasnij Jar, som grundades av kosacker. Både mamma och mormor kommer därifrån. Morfar säger att vi alla är kosacker. Jag har min ukrainska identitet från honom och mormor: mamma gav mig barnböcker på ukrainska, vi målade påskägg och jag var med henne på en historiekonferens i Lvov. Hon lyckades förklara för mig hur jag skulle tolka Majdan-revolutionen 2014 och förklarade varför den inträffade. De flesta i min omgivning, till exempel på gymnasiet i Donetsk, var ryssvänliga. Morfar och mamma lärde mig alla ukrainska sånger som jag kan.
Nastja tar fram sin mobil och visar en bild av pappan, han som inte längre finns. På alla foton av de två tillsammans ler pappan, och Nastja strålar av lycka. En enkel lycka som Nastja numera för alltid är berövad.
Vet du hur han dog?
– Hans grupp återvände i pansarbandvagn från ett uppdrag. Då kom en drönare och träffade mitt i prick. Alla dog. Efteråt gick det inte att känna igen honom. Han var bara… svart. Det var fjärde gradens brännskador över hela kroppen. Sedan förväxlades kropparna. Pappa skickades till Nikolajevskij-distriktet, och vi fick en annan kropp. Eftersom vi inte kände igen pappa så tänkte vi att han inte var död.
”Den kroppen – det var pappa”
– Medan vi väntade på dna-analysen skrev jag till olika myndigheter. Jag hoppades att han var fången någonstans eller bara försvunnen. Då fick vi besked om att dna:t från kroppen inte stämde. Jag skrev till undersökningsledaren. Sedan åkte vi en gång till för att titta. Vi fick inte se själva kroppen, bara ett foto. Och den kroppen – det var pappa…
Jag vet inte vad jag ska säga, Nastja…
Jag viskar till henne och gråter. Det finns inte några ord i världen som jag skulle kunna säga till Nastja just nu – flickan som mitt mördarland har tagit allt ifrån.
– Jag hade velat vara i hans kläder när det hände, att det inte var han som var där. Då hade jag inte behövt se allt det här. Inte hur de tog min stad. Och hur mina vänner dör. Och att pappa dog. I stället är jag här… Förlåt…
Herregud, tänk inte så!
– Ibland drömmer jag att han skriver till mig. Han skriver att allt kommer att bli bra. Det här händer samtidigt som vi väntar på besked om han kanske ändå lever. Och jag skriver tillbaka och frågar ”så allt är bra med dig?” Jag drömmer att han svarar. Men jag vet ju att mamma har hans telefon, att det är hon som skriver. Men jag tror ändå att det är han som svarar, fast jag vet att det inte är han.
Var är han begravd?
– I Cherkasy. Vi tyckte det var vackert på kyrkogården. Soldaterna begravdes med salut. De lovade att ett minnesmärke ska sättas upp nästa år. Jag har vänner där tar hand om och lägger blommor på graven.
”Det värsta är att jag inte kan hämnas på något sätt”
– Det värsta är att jag inte kan hämnas på något sätt. Jag är inte soldat. Och de kommer inte att skicka mig till fronten, eftersom jag är läkare. Även om de gjorde det, så skulle jag inte klara av någonting.
Tror du att det skulle kännas bättre för dig om du sköt ihjäl några odjur?
– Nej, men det hade varit rättvist.
Alla har sin plats i världen. En del räddar livet på människor, andra mördar. Och om du inte kan mörda, så ska du inte heller göra det. Om du kan rädda, så ska du göra det.
– Det hade varit bättre om jag kunde skjuta. Nåja, man känner väl alltid att man inte gör tillräckligt…
Vad får du ut av jobbet här?
– Jag känner mig delaktig. Innan jag anmälde mig till tjänstgöring kändes det alltid som att kriget – som pågått i tio år i mina hemtrakter – pågick någon annanstans. Nu drar jag mitt strå till stacken.
Kanske särskilt när du drar en människa ur dödens klor?
– Självklart. Man är glad för soldaten, och stolt över sig själv. Det blir en snabb dopaminkick. En känsla av att du hjälpt någon. Människor som intensivvårdas tackar dig sällan, men när du ser att personen mår bättre känns det väldigt bra. Men varje gång vi inte lyckas rädda ett liv känns det moraliskt jobbigt. Jag glömmer aldrig första gången en jag konstaterade att en patient var död. Det var den 25 januari 2023.
– Soldaten var svårt sårad, vi visste inte om han var död eller levande. Jag hjälpte till att lasta av honom. Det fanns inga synliga skador, men när jag lyfte ögonlocken såg jag hans stora bruna ögon och dammet på hans orörliga torra hornhinna. Killen var inte ens tjugo år. Jag skrev upp hans förnamn, fadersnamn och efternamn. Jag vet var han är begravd. Jag skulle vilja åka till hans familj och be om ursäkt för att jag inte kunde göra något för honom, säger Nastja.
Översättning: Joachim Kerpner
