Sara, 31, var inlåst i klassrummet: ”Dör jag så älskar jag er”
Publicerad 2025-02-06
Sara, 31, barrikaderade sig tillsammans med sin klass i ett av klassrummen på Campus Risbergska.
Hon berättar att det nästan var skönt att brandlarmet tjöt.
För det tog bort ljudet från skotten.
– Det var först när vi kom ut som jag förstod att folk hade dött. Det var blod överallt.
Sara berättar att känslorna går i vågor hela tiden efter massmordet för drygt ett dygn sedan.
Hon började på Risebergska skolan i Örebro i januari för att plugga upp två betyg: Svenska och samhällskunskap.
Läraren låste dörren
Kring två veckor senare, tisdagen den 4 februari, skulle hon ha en lektion i svenska klockan 12.30.
– Jag hade precis hunnit sätta mig ner, vår lärare hade tänt lamporna och gjorde sig redo för lektionen när vi plötsligt hörde vad som lät som skott.
Dörren in till deras klassrum var då fortfarande öppen.
– Vår lärare rusade fram till dörren, stängde och låste den.
Ingen av eleverna förstod riktigt vad det var som hände. Var det verkligen skott de precis hade hört?
Såg elever springa i panik
Men sedan kom det fler smällar. Och de såg genom fönstret på klassrumsdörren att elever sprang i panik utanför.
Tillsammans hjälptes de åt att barrikadera dörren och täckte för alla fönster.
Samtidigt fortsatte skottsalvorna utanför. Sara satte sig i ett av rummens hörn tillsammans med en annan elev. De andra satt utspridda lite överallt under bord på golvet.
– Men det var så konstigt för ett plötsligt lugn infann sig då hos mig. Jag tänkte att om jag kan vara lugn, då kan jag lugna de andra och på så sätt se till att alla är säkra.
”Mina händer skakade så mycket”
Sara var också den i klassen som tog på sig att larma 112.
– Mina händer skakade så mycket att jag knappt kunde slå in numret. Och det tutade upptaget flera gånger. Det var sån panik.
När Sara till slut kom fram till SOS sa de att de visste vad som pågick och att hjälp var på väg.
Samtidigt hade brandlarmet gått igång. Sara berättar att det tog bort ljudet av skotten.
– Det var nästan skönt på något konstigt sätt. Det var när det var tyst som det var mest obehagligt.
”Visste inte om vi skulle dö”
Sara höll kontakt med sin syster under tiden de var inlåsta.
– Jag visste inte om vi skulle dö, om han skulle komma in till oss. Jag skrev att jag var livrädd för att dö och att jag älskade henne.
I över två timmar satt de i klassrummet med det tjutande ljudet från larmet.
– När sedan någon drog i dörren och sa att det var polisen vågade vi inte öppna dörren. Vi hade Breivik i huvudet och tänkte att den eller de som sköt kanske inte var riktiga poliser.
Läraren ringde till polisen och fick bekräftat att det var riktiga poliser, först då vågade de öppna.
Tillsammans fick eleverna gå ut på led med händerna på varandras axlar.
– Polisen sa att det kommer vara mycket blod där ute och att vi skulle blunda.
”Såg ut som en krigszon”
Men så var det någon i ledet som tittade, fick panik och släppte taget om axlarna.
Då tittade Sara också. Först då förstod hon att folk faktiskt hade dött.
– Det var en krigszon. Det var jättemycket blod. Sen tittade jag ner igen. Jag orkade inte se mer.
Väl ute stod Saras syster och väntade oroligt.
– Hon hade stått och väntat i timmar. Vi bara kramades och grät.
Sara säger att det är svårt att förstå att hon varit med om Sveriges värsta massmord.
– Jag tror aldrig att jag kommer att förstå det. Det är overkligt.
