”Det är inte min skam, det är förövarens”
Publicerad 2025-06-09
Scharliina var sju år och inlåst i ett garage.
Minna var åtta och övertygad om att det var hennes eget fel.
De levde i tystnad om övergreppen – nu höjer de sina röster för att hjälpa andra.
I hissen är taket klätt med mossa.
Scharliina Eräpuro, 25, och Minna Rutonen, 47, åker två våningar ner och går in i ett konferensrum där de sätter sig på främre stolsraden.
Den hippa, pulserande känslan som hotellet vill förmedla når inte in i rummet. Inte den här dagen.
– Det är tungt. Det handlar om barn som utnyttjas. Som våldtas. Det är det mörkaste som finns, säger Scharliina.
De är på plats i hotellet i centrala Stockholm för en konferens, anordnad av finska barnrättsorganisationen Protect children, där arrangören presenterar en rapport baserad på svar från 850 svensktalande offer för sexuella övergrepp.
Scharliina och Minna deltar i egenskap av överlevare.
– Jag har tidigare känt så mycket skam och jag känner att den försvinner genom att prata om det. Det är inte min skam, det är förövarens, säger Minna.
”Jag var ett enkelt byte”
Likt de flesta som deltagit i underlaget till rapporten berättar de att övergreppen började när de var barn – och att de länge inte berättade för någon om vad som hade hänt.
Genom att dela sina berättelser hoppas de att fler ska våga berätta.
– Jag kände mig så ensam, säger Scharliina.
I hennes fall skedde det i Sverige, där hon växte upp. Minna har bott i Finland i hela sitt liv och var åtta år gammal första gången hon utnyttjades sexuellt.
De berättar båda om hur de utsattes under flera års tid och att förövaren var någon de kände. Någon som ett barn borde ha kunnat lita på.
– Jag hade inte ett stabilt hem utan fick ta hand om mina föräldrar redan som liten. Så dök det upp någon som gav mig uppmärksamhet som jag aldrig fick hemifrån. Jag var ett enkelt byte, säger Minna.
Som barn kunde hon inte få grepp om det goda och det onda hos mannen.
– Mina tankar blev så förvrängda att jag började se honom som min hemlige pojkvän, fast han var vuxen. Och jag klandrade mig själv och skämdes så för att det var jag som gick hem till honom.
Minna var vuxen när hon polisanmälde mannen för att ha utnyttjat henne sexuellt som barn. Men dåtidens finska lagar innebar att brotten hade preskriberats. Därför lades utredningen ned.
– För mig blev det ändå ett slags avslut. Att jag hade stått upp för mig själv och vågat berätta för polisen om vad som hade hänt. Även om han inte dömdes var det stärkande för mig.
Ledde inte till åtal
För Scharliina är minnena från sjuårsåldern och framåt tydligast. Som den gången hon var inlåst i ett garage. Handlingar av sexuellt våld och psykisk tortyr. Vad som hände tidigare än så är svårt för henne att frammana bilder av.
– Det kan skölja över mig i omgångar. Det är som att hjärnan försöker skydda mig.
I tonåren berättade hon för polisen i den svenska hemkommunen om delar av vad hon hade varit med om. Hon minns inte hur detaljerad hennes berättelse var. Det hon vet med säkerhet är att det aldrig gick så långt som till ett åtal.
– I dag kan jag se hur fel de hanterade mitt fall. Av någon anledning hamnade jag inte hos , trots att det fanns. Jag var ensam med tre poliser i ett rum med massa kameror. Jag hade ingen pålitlig vuxen med mig och i dag förstår jag att polisen inte ställde rätt frågor när det handlar om ett utsatt barn.
”Barns liv förstörs”
Som vuxen har hon övervägt att anmäla mannen på nytt. Men hon känner ingen tillit till rättsväsendet.
– Om de inte kunde hjälpa mig då, varför skulle de hjälpa mig nu? Jag får min upprättelse genom att lyfta ämnet. Sverige är bland de sämsta länderna i hela Europa på att lösa sexualbrott. Det är så stört att det inte är en större fråga. Barns liv förstörs. Det borde vara högst upp på agendan och vi måste ha hårdare lagar.
Långsiktiga konsekvenser
Enligt den finska barnrättsorganisationens rapport drabbas nio av tio utsatta av långsiktiga konsekvenser på grund av sexuellt våld i barndomen.
Scharliina Eräpuro tänker på listan med symtom som visades upp under konferensen. Depressioner. Självskadebeteenden. Ätstörningar. Tillitsproblem.
Hon höjer ögonbrynen, ger ifrån sig ett litet skratt som vibrerar av svart humor och som har möjliggjorts genom år av terapi.
– Det var som en checklista över allt jag gått igenom, säger hon.
Förutom terapin har musiken varit viktig för hennes återhämtning. Redan som barn drömde hon om att bli artist och skriva egen musik. Nu har hon släppt flera låtar om sexuellt våld och destruktiva relationer. Hon är även en aspirerande skådespelare och hade nyligen en mindre roll i Netflix-filmen ”Avgrunden”.
– Jag försöker skapa musik som det går att relatera till, så att andra ska kunna känna att de inte är ensamma. Skapandet har blivit ett sätt för mig att ta tillbaka makten och jag vill ha en plattform där jag kan nå ut.
Flyttade från Sverige
Trots att de båda kommit långt i sina processer är kampen pågående – och känslorna kan komma plötsligt.
För Scharliina, som utnyttjades i Sverige, kan allt som är svenskt vara en trigger. Därför flyttade hon till Finland för fyra år sedan.
– Innan jag började gå i terapi var jag livrädd för alla svenska män, oavsett ålder. Jag kunde tro att en femåring skulle våldta mig. I dag är det bättre men om jag är oförberedd kan det vara jobbigt att till exempel se en svensk flagga.
Minna kan överrumplas när sinnena kastar henne tillbaka till barndomens trauma.
– För mig är det vissa dofter. Sådant som jag förknippar med honom. Då är det som att kroppen bara stänger av.
De reste till Stockholm enbart för att vara med på konferensen. Minna har en flygtid att passa. Hemma i Finland väntar hennes vuxna dotter och barnbarnet.
– När min dotter var liten släppte jag henne inte ur sikte. Jag litade inte på någon. Jag har jobbat med det och hon vet vad jag har varit med om. Jag tror att jag har kunnat bryta mönstret och gjort så gott jag kan för att inte traumat ärvs.
På gatan utanför hotellet scannar hon av dofterna. Hon försäkrar sig om att det inte luktar cigarett och lakrits.
Sedan går hon vidare.