Marwa stod framför Rickard Andersson – nu återvänder hon till Risbergska
Eleverna får testa hur det känns
Publicerad 2025-05-08
ÖREBRO. Varje natt jagas Marwa Karkanawi, 34, i sin mardröm.
Nu återvänder hon för första gången till Campus Risbergska där hon stod öga mot öga med Rickard Andersson.
– Jag vet inte om jag klarar det här, säger Marwa.
Det är med försiktiga steg som Marwa Karkanawi, 34, närmar sig skolan där hon lärde sig svenska, pluggade till undersköterska och i vintras kompletterade med kurser för att söka in på sjuksköterskeprogrammet.
– Där såg jag honom. Bakom honom låg en skjuten person, framför honom låg två till. Han tittade åt mitt håll, säger Marwa när hon kikar in genom entrédörrens fönsterglas.
Hon pratar om Rickard Andersson som sköt ihjäl tio personer och skottskadade flera i skolans korridorer. Marwa kände fem av dem som mördades.
– Folk sprang i panik runt omkring honom, men han var helt lugn, som att han gick på promenad i skogen, fortsätter Marwa och imiterar hans långa älgliknande steg.
Blev kändis med blodiga kläder
Snart ska Marwa för första gången gå in i korridorerna igen. För att känna hur det känns.
Bara att stå här utanför och kika in gör att hjärtat slår snabbare. Det blir svårare att andas. Marwa tittar ned i marken.
– Jag måste försöka läka, närma mig det svåra, säger hon.
Den fjärde februari satt Marwa i matsalen när hon hörde de första skotten. Hon kände igen ljuden och skrek åt alla att fly.
Några timmar senare hade hon blivit rikskändis efter att bilder på henne i blodiga kläder hade blivit virala. Hon hade räddat en av skolans vaktmästare från att dö här i entrén till Risbergska.
– Han träffades av skott när vi sprang och ramlade här utanför dörren, säger hon och pekar mot marken utanför de gröna dörrarna.
– Först sprang jag fyra, fem meter till, sedan vände jag mig om. Såg att han låg där och tänkte: ”Om jag inte hjälper honom vad händer då? Hur kommer jag att känna då?”
Ville hjälpa fler – stoppades
Marwa visar hur hon hukandes sprang tillbaka längs en liten mur. Hon var rädd att Rickard Andersson skulle se henne och fortsätta skjuta genom fönstren.
– Det var så mycket blod. Jag försökte stoppa det och sedan drog jag iväg vaktmästaren mot parkeringen medan jag försökte få honom att prata och skrek åt andra att hjälpa till.
En stund senare fördes vaktmästaren iväg i en polisbil till sjukhuset. Han överlevde.
– Jag har pratat med hans familj och ser fram emot att träffa honom igen, säger Marwa.
Marwa ville springa in i skolan igen och hjälpa fler, men stoppades av lärare. Två timmar senare hämtades hon från Risbergska av en kompis, hon kunde ta av sig de blodiga kläderna och hämta barnen från skolan och förskolan.
Den där första tiden efteråt var Marwa med överallt, i alla medier. Hon blev Campus Risbergskas hjälte. Modig, vänlig och stark.
– Jag tänker på den kvinna – hon heter Marwa – som knöt en sjal som förband på en skadad man. Hon är en av de många som den här veckan har visat att kärlek och omtanke är så mycket starkare än hat och våld, sa statsminister Ulf Kristersson i sitt tal till nationen fem dagar senare.
Diskar och får flashbacks
Marwa ler när hon minns den där tiden. När folk hon inte kände sms:ade henne fina ord. När hon fick prata med statsministern och föreslog att skolor borde ha låsta dörrar.
Men efter tio dagar kom ångesten i kapp Marwa. Hon kunde knappt sova, glömde saker, ville ha uppsikt över sina barn hela tiden, blev rädd för folk.
Så är det fortfarande.
– Jag vill ha fyra väggar omkring mig hela tiden. Jag får svårt att andas när det är mycket folk. Jag försöker handla när det är lite människor i affären.
På dagarna kan de mest vardagliga saker ge henne flashbacks. Som att diska i varmt vatten och att bli påmind om vaktmästarens varma blod.
– Eller som när jag pussar min dotter. Jag kan inte göra som jag brukade, så här snabbt ”puss, puss, puss”. Det låter likadant som de snabba skottsalvorna ”bom, bom, bom”’.
När hon väl lyckas sova återkommer ofta samma mardröm.
– Jag jagas, det är inte på Risbergska. När jag vaknar är jag blöt av svett.
”Springer hem igen”
Efter massmordet var Campus Risbergska avspärrad för teknisk undersökning under flera veckor. Sedan inleddes arbetet med att sanera och laga lokalerna igen. Eleverna och lärarna har fått andra lokaler runt om i Örebro.
Men för Marwa har det inte hjälpt.
– Varje gång jag parkerar min bil och ska gå in så börjar jag svettas och skaka. Jag kan inte andas. Så jag springer hem igen.
Nu tror hon att hon kommer att bli underkänd. Men så får det vara, det finns viktigare saker just nu, tycker Marwa. För många kommer livet aldrig bli detsamma igen.
– Jag är glad över att jag lever. Och värdesätter livet mer nu. Man vet inte när, var och hur man kommer dö. Jag tänker mycket på hur mina barn ska minnas mig. Man måste försöka fortsätta leva.
Barnen har blivit Marwas räddning, säger hon. Och att pyssla i hemmet, renovera möbler och laga mat.
Såg honom två veckor före
Med tiden har minnen börjat komma tillbaka.
– Efter ett tag mindes jag att jag såg Rickard Andersson i skolan två veckor innan, säger Marwa.
Det var precis här i entrén till Campus Risbergska där Marwa står nu som hon säger att hon mötte Rickard Andersson.
– Han gick in och jag gick ut. Jag visste inte vem han var. Han stack ut för han var så lång. Jag minns att han såg lugn ut.
Det har gjort att Marwa nu ständigt försöker läsa av människors ansikten, berättar hon.
– Är den snäll? Vill den mig något illa? Det är det som gör att jag har svårt att vara bland människor. Jag försöker att titta ned i marken när jag blir rädd, säger Marwa och vänder sin blick från mig och bort mot den stora parkeringen utanför Risbergska.
– Förut var det svårt att hitta en parkeringsplats här, nu är det helt tomt, säger hon och suckar djupt.
Övade på dockor
Marwa går vidare längs Campus Risbergska. Där inne håller arbetare på att fixa lokalerna till den planerade öppningen. Utanför är byggstaketen borta och gräset knallgrönt, gulprickigt av maskrosor.
Marwa kikar in i F-byggnaden. I ett rum står några sjukvårdssängar. På en av dem ligger en docka. Det var där inne hon utbildade sig till undersköterska och övade sig på att hantera akuta situationer.
– Det var nog tack vare de övningarna som jag agerade som jag gjorde med vaktmästaren, säger hon.
Marwa har sedan det fruktansvärda besökt minnesplatsen på andra sidan parkeringen två gånger. Men hon har inte varit så här nära skolan sedan dess. Marwa tar djupa andetag och berättar att hon för några veckor sedan besökte sitt hemland – Syrien. Landet hon flydde från 2015.
– Det var väldigt annorlunda från innan kriget. Men konstigt nog kände jag mig gladare och lugnare där. Jag kunde skratta och vara bland folk. Men så fort jag kom tillbaka till Örebro blev jag rädd igen.
”Sverige är tryggare – ändå räddare här”
Hon vet inte varför det är så. Marwa försöker reda ut det med sin kurator och med sin mamma som bor i Saudiarabien.
– Här i Sverige finns det egentligen mer trygghet och mycket mer poliser än i Syrien. Men kanske är det för att i Syrien pratar alla med alla, även om man inte känner varandra. I Sverige har jag bara fått två svenska kompisar och grannarna säger knappt hej, säger Marwa.
Hon pratar om tacksamheten hon känner över att hennes barn, 4 och 10, växer upp i Örebro. Men samtidigt om hur svårt det är för invandrare att komma in i samhället.
– Vi måste börja trivas med varandra på något sätt, säger hon.
Efter den 4 februari kände Marwa att Sverige stod enat. Lite av det finns kvar, tycker Marwa.
– Det finns fortfarande folk som kommer fram när jag är och handlar och vill tacka och krama mig. Det är glädjande att se att det finns snälla människor.
Gör sig redo
En del elever på Campus Risbergska vill inte att skolan ska öppna igen i höst. Vad tänker du om det?
– Jag förstår dem. Egentligen vill jag inte gå in i korridorerna och minnas de tre skjutna som låg där, säger Marwa när hon återigen står vid entrén och gör sig redo för att gå in.
Även om hjärtat nu bultar och det är svårt att andas har Marwa bestämt sig.
– Jag lever. Men jag är skadad. Jag måste göra det här. Min psykolog säger att det kommer gå snabbare att läka om jag närmar mig det som gör ont. Jag hoppas att det blir så.
