Polismannen: ”De dödas telefoner ringer konstant”
Publicerad 2025-02-09
Med draget vapen springer polisen Daniel Lenart in på Campus Risbergska.
Det ska dröja fyra timmar innan han kommer ut igen.
Han har övat mer än hundra gånger, men är ändå inte förberedd på lukten.
Eller på de dödas ringande mobiltelefoner.
– Det tog hårdast på mig, säger han.
Det första Daniel ser är flera döda kroppar.
Skotthål i väggarna, krossat glas, blod överallt.
Med dragna vapen är han och två kolleger bland de första att gå in genom huvudentrén efter att gärningsmannen skjutit mot polis.
Synen förstärks och synfältet breddas, hörseln försämras. Daniel förstår att det är hjärnan som justerar sinnena för att kunna få syn på och överleva ett dödligt hot.
Hör knappt brandlarmet
Han registrerar därför knappt ljudet från brandlarmet som tjuter över Campus Risbergska i Örebro.
Men ett ljud kan han till slut inte värja sig från:
De ringande mobiltelefonerna bredvid de sönderskjutna kropparna. Ett rött hjärta intill ett namn på displayen.
Anhöriga som söker sina älskade. Förgäves.
Övat för skolskjutningar i elva år
En halvtimme tidigare stod Daniel Lenart, 44, på polisstationen i Karlskoga och förberedde sig inför eftermiddagens arbetspass som civil spanare. Han har varit polis i 18 år, samtliga har han tillbringat i Karlskoga.
Till skillnad från de flesta poliser med hans erfarenhet har han valt att fortsätta arbeta ute i uniform och åka på dagliga larm. Han stod i första ledet vid tre av de värsta upploppen under korankravallerna 2022 – i Linköping, Örebro och Norrköping.
De senaste elva åren har han även utbildat kolleger i hur de ska agera i en situation med pågående dödligt våld, där en skolskjutning inte sällan har använts som scenario.
Hans kollega i dag är en yngre och nyutbildad polis som arbetat lite mer än en månad i yttre tjänst.
När larmet kommer klockan 12.33 om en skjutning på en skola i Örebro finns ingen tvekan. De sätter sig i den civila polisbilen och kör i ilfart österut längs E18. På väg mot Örebro nås patrullen av den ena uppgiften värre än den andra, som att gärningsmannen använder automatvapen – en uppgift som senare visar sig vara felaktig.
Över polisens krypterade radiokanal hörs en kollega på plats ropa ut att ”nu skjuter han på oss”. Det sänds ut uppgifter om flera gärningsmän, bland annat om en kvinna med skjutvapen. När insatsen är slut står det klart att även det var fel. Kvinnan var civilklädd polis. Och det kommer uppgifter att gärningsmannen tänt eld på delar av skolan. Det visar sig också vara fel – det handlar högst antagligen om rökgranater som kan ge honom några sekunders skydd för att fly.
På väg mot Örebro stämmer Daniel och hans kollega av med varandra om de är redo om de möter en beväpnad och motiverad gärningsman som försöker döda dem eller andra.
De är redo.
”Arbeta efter eget huvud”
Med ett kort stopp för att dra på sig varsin gul väst märkt ”polis” kör karlskogapoliserna de drygt fyra milen på 20 minuter. De parkerar och skyndar fram till ett obevakat hörn av byggnaden med sikt mot byggnadens huvudingång.
Regionala insatsstyrkan är nu på plats inne i skolbyggnaden och nationella insatsstyrkans helikopter är på ingång. Daniel och kollegan får sällskap av en rutinerad kollega från Örebro som numera arbetar i inre tjänst, men som dragit på sig uniformen och skyndat till skolan när han hörde larmet. Daniel känner igen honom, han har högt förtroende för honom i taktiksammanhang, och de bildar en trio.
Utanför Risbergska råder kaos i radiokommunikationen. Det är så många inblandade att det bildas tre så kallade talgrupper över radion. Trion lyssnar på varsin talgrupp för att inte missa någon information.
På den korta tid de stått där ser de ingen annan polis gå in i byggnaden. Men det samlas fler och fler utanför.
Direktivet från högsta befäl på plats är att ”jobba efter eget huvud”. I klarspråk: har man ingen uppgift så ser man till att hitta en vettig uppgift.
Snabba beslutet: Gå in
De tre poliserna är överens om att de måste fylla på med folk på skolan för att kunna evakuera människor.
– Vi tar ett snabbt beslut, nickar åt varandra och säger ”nu gör vi det här” och så rusar vi in i skolan, berättar Daniel.
När de går in har de varsin pistol i handen och skyddsmasken i bältet. Han vet att den tunna skyddsvästen under jackan inte hjälper mot gärningsmannens ammunition.
Det kommer dröja fyra och en halv timme innan de kommer ut igen.
Under de fyra och en halv timme som de befinner sig i byggnaden evakuerar de människor ut från skolan.
– Det låg döda människor som har blivit avrättade i korridorerna och det var fortfarande en farlig plats så jag sa till dem att blunda och att gå ut på led. Många var så djupt chockade att de inte alltid kunde göra som vi sa, samtidigt som vi också måste vara på helspänn om det finns en andra gärningsman kvar, förklarar han.
Andra var livrädda för att Daniel egentligen var skytten som klätt ut sig till polis.
– Det var människor i total skräck, det är så tydligt att de tror att de ska dö, säger han.
När han söker igenom skolbyggnaden kommer han fram till gärningsmannens döda kropp, som redan upptäckts av insatsstyrkorna. Men då var inte hela skolan genomsökt och det var ännu oklart om det fanns fler gärningsmän. Daniel säger att det på ett sätt var skönt att se gärningsmannen död.
– Ett hot var borta, och det var också han som var hotet.
När alla har evakuerats från skolan ska det kriminaltekniska arbetet börja. Det blir Daniel och de två kollegernas uppgift att dokumentera antal kroppar och deras exakta plats.
Vid klockan halv sex är de färdiga och kan gå ut.
”Tacksam att jag övat”
Att gå in i en situation med pågående dödligt våld är bland det farligaste man kan göra som polis. Tack vare att Daniel utbildar andra i hur polis ska agera kände han sig väl förberedd.
– Jag är tacksam att jag har övat så mycket på det, säger han.
Han säger att utbildningen, som är ett moment i den årliga utbildningen polisiär konflikthantering, även kallad polkon, är nästan exakt som det också var på riktigt.
Men det finns två saker som han inte var förberedd på, och de två sakerna är skälet till att han väljer att berätta om sina upplevelser.
Han vill att andra poliser ska vara så förberedda som de om möjligt kan vara.
– Det som tog hårdast på mig var att bredvid de döda ser vi deras mobiltelefoner. Och telefonerna ringer konstant. Man kunde se något litet hjärta i displayen och det tog hårt på mig att någon ringer och ingen kommer svara, säger han.
Det andra som han återkommer till flera gånger är lukten. Daniel beskriver det som en lukt av färsk död.
En lukt som han trots sina 18 år i tjänst inte hade kunnat förbereda sig på.
Låg sömnlös
Daniel är idrottsläraren från värmländska Kristinehamn men som 25-åring bytte spår och utbildade sig till polis. I två decennier har den gamla bruksorten Karlskoga varit hans hem.
Första natten efter händelsen kunde han inte sova. Han låg och vred och vände på sig och funderade på om han kunde ha gjort något annat.
Tre dagar efter masskjutningen träffar han oss på polisstationen i Karlskoga. Nu har han sovit och landat i att han och kollegerna gav allt de hade, och säger att alla som var på plats fyllde en funktion.
Han säger att han mår bra. Skrattar åt halvdåliga skämt under intervjun.
Och både i telefon och när vi ses återkommer han till hur stolt han är över sin yngre kollega som inte ens har jobbat två månader i yttre tjänst. På kvällen efter skjutningen satte de sig på polisstationen hemma i Karlskoga och pratade igenom hela händelsen.
– Jag blev väldigt imponerad av min kollega som inte har kunnat öva på det här lika mycket, säger han.
