Rawda, 36, oroar sig för släkten i Sudan: ”Svårt sova om nätterna”
Publicerad 2025-12-29
Rawda Jomah flydde från Sudan till Sverige för trygghet.
I dag är hennes gamla hem i ruiner.
– Vi drömmer om en civiliserad stat, säger hon.
Rawda Jomah, 36, står i köket i sin lägenhet i Nynäshamn och rullar ihop deg till små bollar och lägger dem försiktigt i varm olja. Hon ska göra zalabiya, ett bakverk från hennes hemland Sudan.
Hon har bott i Sverige i fyra år tillsammans med sin man och två barn.
– Jag har integrerat mig, lärt mig språket och framför allt känt den trygghet som jag saknat i mitt hemland, säger Rawda Jomah.
Samtidigt har hon, liksom många andra svensk-sudaneser som Aftonbladet har talat med, haft svårt att få kontakt med anhöriga efter att kriget bröt ut.
Under krigets gång har internet blivit en lyxvara i Sudan. En timmes uppkoppling kan kosta en betydande del av en dagsinkomst.
Därför svävar många svensk-sudaneser i ovisshet. De vet inte om deras barndomsvänner, syskon, föräldrar eller släktingar fortfarande är vid liv. Det är en konstant oro som gnager mitt i vardagslivet.
”Brukar utsättas för tortyr”
Rawdas egen flykt började långt innan hon kom till Sverige. Hon är uppvuxen utanför staden al-Fashir, som i dag är under belägring.
– Det fanns två stammar som ansågs vålla problem. Hör man till en av dem så brukar man utsättas för mycket tortyr.
Janjaweed-milisen, som numera kallas RSF, attackerar systematiskt vissa samhällen i Sudan. Många av de som är utsatta tillhör icke-arabiska grupper.
2004 attackerade milisen, med stöd av regeringen, byn där Rawda bodde. Då var det inte längre säkert att vara kvar. Hennes familj tvingades fly till centrala al-Fashir. Hennes far vägrade att fördrivas och stannade kvar i sitt hem.
Sträckan var cirka 65 kilometer, men flykten, som gjordes till fots eller med åsna, tog ändå dagar. Resan gjordes delvis till fots och med åsna.
– Det var väldigt tufft, säger Rawda.
”De plundrade allt”
Familjer med äldre, barn och sjuka tvingades ta omvägar genom svår terräng för att undvika milisen. Vägen till trygghet präglades av rädsla för att bli våldtagna, kidnappade eller dödade.
Det värsta tänkbara hände Rawda och hennes sällskap – de blev stoppade.
– De tog allt, även de bra kläderna. De plundrade allt som var av värde. Men i vårt sällskap hade vi med oss en arabisk kvinna. Vi blev förskonade på grund av henne, säger hon.
Till slut kom de fram till ett humanitärt läger.
Rawda brukade åka tillbaka och hälsa på sin far två gånger om året, under ramadan och hösten. Enligt henne uppfattades resorna som motstånd, vilket gjorde henne till en måltavla.
– Vi brukade intervjuas och prata med den lokala kanalen Dabanga, om bland annat våld och våldtäkter. Det upplevdes självklart som ett hot när man talar om sådant man sett.
Hon utsattes för hot och våld som resulterade i två skott i ryggen och handen.
Trots det fortsatte hon återvända.
Men situationen blev till slut för farlig.
Hon har bott i flera länder, innan humanitära organisationer hjälpte henne att komma till Sverige.
Skrämmande rapporter från släktingar
Trots att inbördeskriget har pågått i två år nådde det en vändpunkt söndagen den 26 oktober 2025 då den paramilitära gruppen RSF tog över Rawdas hemstad al-Fashir.
Förödelsen syntes på satellitbilder och Amnesty och UNHCR har varnat för en stor humanitär kris.
Rawda tar upp sin telefon och spelar upp en video hon har fått skickad till sig.
I klippet syns beväpnade män i militärkläder från RSF samla ihop yngre och äldre män i två led.
– Den dagen överlevde bara fyra män, säger Rawda.
Rawda ringer upp sin släkting Salha Adam, 26, som svarar från staden Tawila med en lånad telefon.
Hon var där när klippet spelades in. Den dagen kommer hon aldrig att glömma.
60 beväpnade män intog staden och delade upp alla kvinnor och män.
– De beordrade alla männen i ledet att springa mot en vallgrav. Så snart en man kom till kanten så sköt de skott. Jag hade bönat om att de skulle förskona min brors liv, säger Salha Ibrahim.
”Känner sig aldrig trygg”
Men de skonade inte hennes bror, tvåbarnspappan Muhyiddin Adam, 38. Han sköts till döds med tre skott. Mannen som försökte hjälpa honom sköts också.
Salha torkar sina tårar innan hon fortsätter.
– Jag bad om nåd och vågade inte möta deras blickar. Efter att mina barn bevittnat detta blev de skärrade. De sprang det till sin far och höll om hans ben.
RSF lät Salhas make och tre andra män överleva. Familjen begav sig till Tawila, väster om al-Fashir. Resan tog två dagar.
– Det var ett stort antal barn, kvinnor och svårt skadade som hade lämnats längst vägen. Vi blev trakasserade, det kom flera grupper av män som antastade och skadade oss utan nåd och roffade åt sig saker av värde, säger Salha med sorgsen röst.
– Man känner sig aldrig trygg.
På vägen ut ur staden såg de flera lik ligga på marken. Ansikten de inte kunde identifiera.
Nu väntar hon på att makens skador ska läka så att de kan bege sig vidare.
– Jag bor för tillfället hos en släkting, men kan inte gå ut för området är bevakat.
Var är man säker?
– Det finns ingen säker plats som jag hört om. Vi ska försöka ta oss till ett område med hjälporganisationer, säger Salha.
”Drömmer om en civiliserad stat”
För många här i Sverige har ögonvittnesskildringar och klipp på sociala medier varit det enda sättet att veta om anhöriga är vid liv.
RSF:s medlemmar publicerar sådant material i sina egna mediekanaler.
– I början var det väldigt svårt för mig att sova om nätterna. Jag tänkte väldigt mycket på min familj och vänner som var kvar, säger Rawda Jomah.
Rawda visar en lång lista med namn som hon har fått. Bland dem finns hennes släkting, hans fru och deras barn, som har varit spårlöst försvunna och ska fortfarande vara vid liv, men hålls som fångar i al-Fashir. Rawda tillsammans med deras son som överlevt oroar sig ständigt över deras välmående.
– Jag drömmer om en nation som kan innefatta alla sudaneser, oavsett etnicitet. Det borde finnas någon form av demokrati och någon form av jämställdhet. Vi drömmer om en civiliserad stat.