”Måste vara trovärdiga i varenda millimeter för att hålla kriget borta”
Säkerhetsriskerna ökar – men ÖB vill ej utropa katastrofläge
Uppdaterad 2025-06-28 | Publicerad 2025-06-27
När allt rämnar är Michael Claesson, 60, en av dem som måste göra underverk av spillrorna.
Aftonbladet har följt överbefälhavaren under ett av de mest utmanande halvår en svensk militär haft sedan andra världskriget.
– Jag tillhör inte dem som målar katastrof på väggen. Jag konstaterar att Nato blir en annan allians, säger han.
KUNGSÄNGEN.
Han har precis anlänt i sin skottsäkra bil från ett möte med statsministern och försvarsministern.
Om någon timme ska han vidare till Bryssel för att möta Europas alla försvarschefer.
Men nu står Michael Claesson här, framför en låda med trasiga antenner.
– De flesta är fina. Vi har kontrollerat kanske 400 antenner, och det är bara pallen där som vi har kasserat, säger en soldat i overall.
ÖB går mellan de lårar, emballage och vapenkassuner som står överallt på Livgardet i Kungsängen norr om Stockholm.
Hela den svenska armén håller på att vända upp och ner på förråden. Varenda liten pryl dras fram ur ljusskygga skrymslen för att testas, packas om och sorteras i rätt kolumn.
Enbart Livgardet har när ÖB hälsar på kontrollerat 35 000 föremål.
Om kriget kommer ska tiotusentals civila svenskar strömma till mobiliseringsplatser runt om i landet för att ta till vapen. Då måste vartenda befäl ha koll på vilka grejer hon ska ha, vart de finns och hur hon får tag på dem.
Den där kollen har det, försiktigt uttryckt, varit si och så med.
När armén nu stämmer av förråden mot listorna dyker det både upp grejer som saknas – och sådant som ingen visste fanns.
Tillgången på prylar har varit en sorg i sig.
Det säger sig självt att en armé som inte ens i fred kunnat hålla alla soldater och värnpliktiga med kängor och regnställ, skulle ha problem att rusta uppåt 30 000 hastigt nyinryckta för krig.
– Som chef måste jag förstå var den här materielen är hämtad ifrån, var jag lånat den och hur den ska komma tillbaka. Det är egentligen det vi tappat de senaste 15–20 åren, säger Livgardets chef, överste Gustaf Dufberg.
– Det är precis musiken jag vill höra, säger Michael Claesson.
”Allt och alla för krigsförbanden” – det blev hans paroll när han tillträdde som ÖB i oktober. Det här är vad det betyder i praktiken. Tillbaka till grunderna.
– När man har med mobiliseringsförband att göra, är det bara vissa konster man kan göra, oavsett hur många klatschiga etiketter man sätter på det. Det är en viss logik man måste följa, säger Michael Claesson.
Under åren då Försvarsmaktens högsta prioritet var att hålla näsan över vattenytan låg mobilisering för krig långt ner på åtgärdslistan.
Men nu är det allvar igen.
MUSKÖ.
– Vi står starka tillsammans, säger Michael Claesson, när kulsprutorna klipper av honom mitt i en mening.
ÖB har under stort hemlighetsmakeri samlat ett 30-tal myndighetschefer på Musköbasen för ett krigsförberedande möte.
Säkerheten är rigorös. Telefoner låses in. Foto är förbjudet.
På marinbasens kaj drar ÖB en kort programförklaring. I bakgrunden susar några stridsbåtar förbi över det vårbleka vattnet. Det är de som skjuter.
– Och vi kommer aldrig någonsin att ge upp.
ÖB har i flera år beskrivit en omvärld där alla säkerhetspilar pekat åt fel håll.
Den här våren har de stuckit iväg allt brantare neråt.
I väst har Donald Trumps återkomst till Vita huset skakat Nato i grunden, och i öst går Rysslands krigsekonomi för högtryck.
– Ryssland återuppbygger sina styrkor snabbare än våra initiala uppskattningar antydde, sa Natos överbefälhavare Christopher Cavoli i april.
– Armén är nu 15 procent större än den var när den invaderade Ukraina.
När ÖB bedömer hotet från Ryssland utgår han från tre faktorer:
Kapacitet.
Intention.
Tillfälle.
Den första förändras långsamt. De andra två kan skifta på sekunder.
– Vi vet sedan tidigare att det finns intention. Uppstår kapacitet, och sedan tillfälle kopplat till våra egna och andra sårbarheter i allianssystemet, kan det skapa lust att ge sig ut på ytterligare äventyr, säger Michael Claesson.
Det är därför cheferna som samlats på Muskö övat på att hantera de tidiga skedena av en konflikt.
– Omvärldsutvecklingen är ju för tillfället extremt föränderlig. Ena veckan så är vi nära någon form av fredsavtal, eller åtminstone eldupphör i Ukraina. Det skapar både möjligheter och risker, i den meningen att det skapar förutsättningar för omdisposition av rysk trupp. Vilket vi måste vara väldigt medvetna om, inte minst i förhållande till frågan om vårt närområde, säger ÖB.
En bra fred skulle välkomnas av alla.
En dålig fred, däremot, kan snabbt vändas i ett nytt hot.
Rasmus Jarlov, ordförande i det danska försvarsutskottet, har varnat för att ett anfall mot ett västland kan komma snabbt efter att vapnen tystnat i Ukraina. Åtminstone om Ukraina tvingas nedrusta eller begränsa sin försvarsmakt.
Europa har börjat rusta på allvar igen. På några års sikt blir våra länder en svårare nöt att knäcka. Ryssland kan se ett värde i att slå till snabbt, innan spelplanen hunnits jämnas ut.
Så skulle det mycket väl kunna bli, enligt ÖB.
– Jag tycker inte att det är något orimligt scenario alls. Vi tittar ju naturligtvis på och gör bedömningar kopplat till en rekonstituering av rysk operativ och strategisk förmåga på flera års sikt. Vi behöver inga ytterligare bevis på att Ryssland är beredda till en väldigt hög grad av strategisk risktagning. Den här danska scenariobeskrivningen är någonting som tvingar oss att spänna ut utfallsrummet och utmana oss själva en smula. Så jag håller det inte för orimligt.
Det ryska hotet har varit känt länge.
Problemet som tillkommit i år heter Donald Trump.
Tullar, hot och hån mot allierade. Nonchalans och öppen fientlighet mot Ukraina. Förtroliga samtal med Vladimir Putin.
Allt det där har ställt den europeiska säkerheten på ända. Många har betraktat det som ett djupt skifte. Som att Trump har brutit väst itu.
ÖB har tvärtom varit en av dem som ansträngt sig mest för att betona kontinuiteten.
– Jag är tydlig med att jag hör ingenting från amerikansk sida som säger att ”vi backar ur alliansen” eller ”vi backar ur delar av fördraget, till exempel artikel 5”. Tvärtom är man tydlig med att man står bakom detta. Men det är samtidigt så att kravet på Europa att kliva fram är helt uppenbart också.
– Vi kan försvara oss själva, men naturligtvis så litar jag på alliansen och att våra allierade ställer upp på det fördrag som de faktiskt har signat upp på.
Samtidigt beskriver han relationen mellan USA och Europa som utsatt för ”rupturiella förändringar”.
– Jag tillhör inte dem som målar katastrof på väggen. Jag konstaterar att det blir en annan allians. NATO består, artikel 5 består, amerikanerna är med, men de kommer vara med på ett annat sätt. Det faller ut i ett betydligt mer omfattande krav på europeiskt ansvarstagande. Ekonomiskt, men framförallt militärt förmågemässigt. Så allt det tillsammans är ju gigantiskt.
Michael Claesson uppdrag nu skiljer sig från det som många av hans företrädare haft.
Där det förr skurits ner, växer allt nu så det knakar.
Krigsorganisationen. Materielen. Beställningarna. Mängden pengar. Hotbilden. Inte minst Försvarsmaktens uppgifter: Att både stötta Ukraina och bidra med förband till Natos avskräckningsoperationer kräver stora resurser.
Samtidigt är det fler platser än någonsin där en svensk ÖB:s närvaro är nödvändig eller förväntad.
Bara de senaste månaderna har han varit i Polen, Ukraina, Frankrike, Turkiet och USA.
För ÖB innebär det en balansgång mellan sprint och maraton. Mycket ska göras fort, men samtidigt gäller det att hålla i längden.
– Ingen får tro att jag på något sätt tycker att det som händer just nu är kul. Men samtidigt är det ju oerhört intressant, det jag får vara med om. Jag inser att det här är ju ett historiskt skeende, där jag har fått förtroendet att ha denna roll och befattning. Jag är både fast besluten och angelägen om att göra mitt absolut bästa för att göra vad jag kan för att lösa mitt uppdrag och att stödja Sverige. Helt enkelt. Det kan låta högtravande, men det är så jag måste tänka.
Alla riksdagens partier är överens om att Sveriges försvarsutgifter ska upp till 3,5 procent av BNP till 2030.
Det är det utgiftsmål som Nato-länderna i veckan enades om att nå till 2035, men Sverige ska alltså nå det fem år före utsatt tid.
– Det är oerhört viktigt nu att vi inte snusar upp de här pengarna genom att betala mer per enhet. Höjda styckepriser får ju inte bli det som konsumerar den här typen av megaprojekt som det faktiskt är. Megaprojekt, megaåtaganden – inte bara i Sverige utan av allt att döma i hela NATO.
Sveriges försvarsmakt ska inte bara se bra ut på papper eller under parader på kaserngården. Det är ÖB:s grundbudskap.
Att allt funkar på riktigt är inte bara nödvändigt för att utkämpa kriget – det kan vara det som bibehåller freden.
Vilket för oss tillbaka till Livgardet, och den där lådan trasiga antenner.
– Avskräckningen bygger på trovärdighet, och trovärdighet är i sin tur effekten av en reell förmåga. Inte att man flaggviftar, utan att det faktiskt finns substans bakom det vi gör. Och då är vi tillbaka här. Att vi blir trovärdiga i varenda millimeter, det är det som håller kriget borta.
