C-ledarens mamma: Det är ett annorlunda liv
Publicerad 2025-05-03
HYLTEBRUK. Centern är på väg att bli det nya Hattpartiet.
Med Anna-Karin i förarhytten ska partiet hitta tillbaka till myllan.
Vi åkte till hennes barndoms gård för att gräva i hennes förflutna och fann hönsanekdoter, brutala sanningar och Maritza Horn.
Från Halmstad tar det ungefär 40 minuter att köra till Hyltebruk. Men Aftonbladets första stopp på resan i jakten på sanningen om Anna-Karin Hatt är Unnaryd, så vi tar 25:an österut.
Efter ungefär en halvtimme konstateras: Vi är nu mitt ute i ingenstans.
Ytterligare 20 minuter senare är vi framme hos Rolf Kenneryd, 85.
”Välkomna! Parkera på trottoaren”, har han skrivit i ett sms strax innan vi anlänt.
Och det gör vi, fast övertygade om att några p-vakter sällan eller aldrig förirrar ut sig till Unnaryd.
Skogsinspektören Rolf Kenneryd har varit politiskt aktiv sedan slutet av 60-talet, suttit i riksdagen för Centern i fyra mandatperioder mellan 1985 och 2002 och var något av en mentor åt Anna-Karin Hatt.
Eller mentor och mentor, men där, stöttande, och sedan barnsben en politisk figur i hennes absoluta närhet.
Rolf jobbade under många år nära Anna-Karin Hatts mamma Sonja Andersson, som vi snart ska få bekanta oss mer med.
– Sonja var född Centerpolitiker. När jag var ordförande lokalt var hon kretsorganisatör och vi jobbade mycket nära, säger Rolf.
När Rolf satt i riksdagen hade han ständig kontakt med Sonja för att ha örat mot rälsen på hemmaplan.
– Hon var oerhört arbetsvillig och envis på sitt sätt. Hon var inte de yviga gesternas person, utan hon var mera lågmäld och lätt att umgås med. Hon tog inte gärna strid offentlig, vilket ledde till att hon kunde kritiseras för att hon inte stod upp tillräckligt, men hon gjorde ett otroligt gediget arbete.
Men skulle inte denna text handla om Anna-Karin Hatt?
Jo, men historien om Anna-Karin Hatt börjar oundvikligen vid Sonja Andersson.
Det var hon som tog med sitt yngsta barn till de lokala partimötena i brist på barnvakt.
Där satt Anna-Karin, stickandes halsdukar, under mötena som avhandlade den lokala politiken. Rolf minns en flicka som gillade att synas.
– Hon visade tydligt att hon tyckte det var roligt att stå i centrum. Hon var inte rädd, utan tilltalades av att vara i rampljuset, säger Rolf.
När det var lokala stämmor eller sommarfester var det mer regel än undantag att unga Anna-Karin bjöd upp till sång.
Då var hon fortfarande ung, inte mer än tio år. Men Rolf följde sedan hennes väg in i Centerpartiet som tog ett annat spår än hans eget.
1994 när hon var 22 år tog hon plats i ungdomsförbundets Cufs förbundsledning, och ett par år senare kandiderade hon till ordförande, men förlorade.
– Ja, det märktes tydligt att hon hade ambitioner, ibland lite väl långtgående. Sedan möttes vi mer under min period i Stockholm där hon var engagerad i partikansliet.
Under 90- och 00-talet hade Anna-Karin Hatt många olika roller i Centern, bland annat som stabschef i Maud Olofsson partiledarstab 2003 och var sedan en av nyckelpersonerna bakom samarbetet Allians för Sverige, Alliansen, som ledde Sverige mellan 2006 och 2014.
Det var då Hatt under några år hade flera ministerportföljer, bland annat som it- och energiminister.
När Maud Olofsson 2011 avgick upplevde en 39-årig Anna-Karin Hatt en av sina största motgångar.
Som en av tre kandidater tillsammans med Annie Lööf och Anders W Jonsson strävade hon än en gång mot ledarposten – men fick se sig slagen av Annie Lööf och blev i stället partiets vice ordförande.
Rolf Kenneryd minns:
– Ärligt talat så pläderade jag inte för Anna-Karin i det läget. Hon hade ett visst drag av kantighet, och det här kavata, ambitiösa, ja man kan nästan säga karriäristiska gick lite grann till överdrift.
– Det lämnade efter sig en del trampade tår, och hon hade då inte riktigt den där lyssnande bevekelsegrunden. Och jag var inte ensam om den bilden, säger Rolf.
Han tror att Anna-Karin Hatt i dag skulle hålla med om att hon hade nytta av erfarenheten.
− Hon har blivit betydligt mjukare, inlyssnande.
Anna Roos är en glad och sprallig figur, och god vän med Sonja Andersson, Anna-Karin Hatts mamma, och ska ta oss ut till Hatts barndomshem.
På hennes bil finns Centerpartiets logga påklistrad, med hennes egen nuna som reklam för hennes riksdagskandidatur och hon leder oss till Mosshult strax utanför Hyltebruk, och till gården som Sonja gett namnet Bastulyckan.
Dit flyttade Sonja på slutet av 70-talet med sina tre barn: Ola, Anders och ministingen Anna-Karin.
– Vi hade bott i Smålandsstenar ett tag, men sen ville pappa gå i pension, så då tog jag över. Vi var tre systrar och jag var äldst, säger Sonja.
Som ensamstående trebarnsmamma hade hon då ansvaret över lantbruket med runt 15 kossor där man födde upp ungdjur.
– Och så jobbade jag på sidan av, annars hade man inte överlevt.
Det låter hur jobbigt som helst!
– Ja, men nöden har ingen lag, säger Sonja.
Anna-Karin och hennes bröder fick redan från början lära sig hjälpa till med jordbruket och vara delaktiga i allt från höskörd till att hålla efter hönsen.
Men så fort chansen dök upp satt flickan allt som oftast med näsan i en bok.
– Hon har alltid varit vetgirig och haft lätt att uttrycka sig i både tal och skrift, säger Sonja.
– Hon läste allt hon kunde komma över och lärde sig läsa väldigt tidigt. När pojkarna satt och läste sina läxor stod hon på andra sidan bordet och läste upp och ner, och rättade dem om de gjorde fel.
Sonja minns också sångerna på Centersamlingarna, ofta Maritza Horns skillingtryck, eller den outsägligt sorgliga ”I en sal på lasarettet”.
– Hon hade bra sångröst och sjöng mycket hela tiden. Hon ville inte höra sagor när hon skulle sova utan sa: ’Jag sjunger mig till sömns mamma’, minns Sonja.
Någon politik pratades det inte hemma runt matbordet, men då Anna-Karin allt som oftast följde med på de lokala mötena snappade hon mycket därifrån.
– Jag var lokalpolitiker, där man måste vara praktiskt. Anna-Karin har varit mycket mer visionär och teoretisk.
Det är med blandade känslor Sonja ser sin dotter ta över partiledarposten.
Anna Roos flikar in:
– Du sa ju till mig, med kärleksfull röst, att du tycker lite synd om henne.
– Ja, men jag tänker på det livet med livvakter och allting. Det är djärvt, det är ett annorlunda liv, säger Sonja.
Som mamma, är du orolig?
– Nej, det hjälper inte. Jag är rätt lugn som människa.
Sonja fick beskedet av Anna-Karin någon vecka innan hon presenterades som valberedningens kandidat på en pressträff i Stockholm.
Hon hade inte blivit rådfrågad innan, vilket hon själv tycker var för det bästa.
Hur kändes det när hon berättade?
– Nej, men det tog kanske ett tag innan det sjönk in.
Och vad var känslan när det sjunkit in?
– Jag tänkte väl att, den dagen den sorgen.
Kaffet, kakorna och bullarna vi bjudits på i Bastulyckan serverades av Ebba Antonsson, 81.
Hon är inte bara vän till familjen, utan var Anna-Karins lågstadielärare på Örnaskolan i Hyltebruk, och har med sig bilder från klassen.
– Det syns tydligt vilken kjollängd som var modern på den tiden, säger Ebba och pekar mot sig själv och sin nästan obefintliga kjollängd.
Vad kan du säga om hur Anna-Karin var i skolan?
– Bara att hon var en glad tös och att hon hade lätt att få kontakt med de andra barnen i klassen, det var en jättesnäll klass.
På Örnaskolan gick man ända upp i högstadiet, och som klassföreståndare och SO-lärare hade hon Margareta ”Maggan” Andersson.
– Efter 35 år på högstadiet har man haft tusentals elever och jag har glömt de allra flesta, men Anna-Karin kommer jag ihåg. Hon var alltid glad och bestämd, säger Maggan.
– Hon var humoristisk och kunde ge och ta på ett bra sätt, vi kunde skämta med varandra.
Hon minns särskilt när Anna-Karin skulle få sitt slutbetyg, och hade varit alldeles fruktansvärt nyfiken på hur det skulle gå.
– När vi delade ut dem skulle de inte titta förrän alla hade fått, men jag visste att hon var så jäkla nyfiken, så jag vek ihop hennes lapp med betygen inåt och la den med den vikna kanten uppåt där jag skrivit ”HIHI”.
– Hennes min när hon sen skulle tjuvkika var obetalbar, skrattar Maggan.
Hennes man Alf, som var bildlärare på skolan, minns en annan anekdot när barnen skulle rita hönor så tog Anna-Karin helt sonika med sig en från gården.
– Hon hade badat den så den skulle vara representabel och hade med sig den i en bur, så vi hade en levande modell, säger Alf.
Både Maggan och Alf tror att Anna-Karin Hatt är rätt person på rätt plats.
– Hon är stabil, trygg, kreativ, ser framåt och har alltid ett mål. Ger hon sig in i det här så har hon en bra plan. Och klarar hon inte det här nu, så är det ingen som klarar det, säger Maggan.
På Bastulyckan bjuds vi på en tur bland djuren på gården.
Där finns i dag kossor, hönor och ett 30-tal jakthundar som utgör brorsan Ola Anderssons kennelverksamhet.
Han ler pillemariskt och ser ut att undra vad lillasyster egentligen tagit sig för.
Men han tror också att Anna-Karin har en plan.
– Jag trodde nog inte hon skulle hoppa på det här. När vi pratades vid innan sa jag åt henne och tänka sig för ordentligt. Men jag tror hon vet vad hon ger sig in i.
Sonja Andersson vill inte ge några råd till dottern när de stora frågorna i Centerpartiet nu ska lösas:
Vart är partiet på väg?
– Nej, det funderar jag mycket på, men jag har inte kommit fram till något resultat.
Anna Roos efterlyser mer pragmatism även i rikspolitiken.
– Här handlar det om sakfrågor och vad man kan få igenom. På riksnivå är det mer polariserat och jag tycker att media gör det till en höger/vänster-fråga, men det finns väldigt många frågor där man är överens och kan skapa en majoritet på andra sätt.
Men tror ni inte att Centerpartiet till valet måste ha en statsministerkandidat eller regeringsalternativ?
– Säkert, men det är inte min uppgift att göra.
Nej, det är ju Anna-Karins uppgift?
– Haha, ja, precis, det får hon ta hand om, säger Anna Roos, och får medhåll av Sonja.
När vi frågar Rolf Kenneryd i Unnaryd om han har något råd till Anna-Karin Hatt minns han en anekdot om den karaktäristiske folkpartisten och tidigare budgetministern Ingemar Mundebo.
– När Karin Söder valdes till Centerpartiets ledare blev Mundebo inbjuden till en bankett. Där skulle han hålla ett tal för att tacka för maten och gratulera till hennes upphöjelse.
– Han sa då: ’Det är två råd jag vill ge dig Karin. Det första är att du alltid ska hålla dina löften. Det andra är att du ska vara utomordentligt försiktig med att någonsin utdela löften.’