Sigrid skrev ned varje gång hon blev bältad av psykiatrin
Publicerad 2026-02-23
I dag mår Sigrid Steen bra.
Föreläser om sina erfarenheter av psykiatrin, tränar unga i konståkning, har precis blivit sambo och fyllt 30.
Men en gång var hon inte ens säker på att hon skulle få fylla 18.
I dagboken har hon skrivit ner alla gånger hon har blivit bältad. Räknat dem.
Det är runt 600 tillfällen.
Sigrid var 14 år gammal första gången hon lades in på BUP-akuten, svårt sjuk i anorexi.
Som 15-åring blev hon inlagd igen i ett år och åtta månader. När hon skrevs ut hade hon hunnit fylla 17 och flyttade till ett behandlingshem.
Där hade personalen inte tillräckligt mycket kunskap om ätstörningar och förstod inte hur sjuk Sigrid var.
Det var inte förrän hon som 18-åring skrevs in på vuxenpsykiatrin som det framkom hur sjuk hon var.
– Där sa de att jag var två dagar från att dö av svält, säger Sigrid.
Bältad om hon grät
Även om Sigrid bältades på BUP runt 120 gånger så började den värsta tiden på vuxenpsykiatrin. I början bältades hon för sondmatning. Men efter ett tag kunde hon bli bältad av andra skäl. Till exempel för att hon grät.
Bältessängen stod parkerad utanför Sigrids rum, berättar hon.
Ångesten efter att ha blivit bältad var nästan outhärdlig. Sigrid kunde inte hantera den på något annat sätt än att göra sig illa. Då blev hon bältad igen. Och ibland bältades hon i förebyggande syfte för att inte skada sig själv.
– Det gick väldigt fort för dem att bälta mig. Det var som att det gick på rutin och att de tog det som första åtgärd, säger Sigrid.
Personalen kunde också straffa henne på andra sätt, berättar hon. Trycka naglarna hårt in i hennes hud. Svära åt henne. Kalla henne för jävla unge. Säga till henne att hon aldrig skulle bli frisk. Ibland upplevde hon att medicinering användes som ett hot.
Expert: Inte lagenligt
Sigrid tappade tilltron till vuxenvärlden. Hon vågade inte be personalen om hjälp eller tröst.
Enligt lag så måste en chefsläkare eller en specialistläkare godkänna att en patient ska bältas. Men Sigrid bältades flera gånger utan att det godkänts. Dessutom stod det inskrivet i hennes vårdplan att hon skulle bältas. Men det är inte lagenligt, säger Gunnar Moustgaard som är medicinsk rådgivare inom psykiatri i Region Skåne.
– Beslut om tvångsåtgärd ska tas i det akuta läget av en specialistläkare i psykiatri. Beslut om tvång kan inte planeras eller tas på förhand, säger han.
Precis som i fallet med Fanny, som Aftonbladet också berättat om, diskuterades det om Sigrid skulle flyttas till rättspsykiatrin.
Personer som får rättspsykiatrisk vård har utfört ett brott under allvarlig psykisk störning.
Men varken Fanny eller Sigrid hade gjort något brottsligt. De mådde helt enkelt så dåligt att vården inte kunde hantera dem.
Personalen tröstade
Själva menar de att det var slutenvården som gjorde dem så sjuka. Vården – som skulle rädda dem – gjorde att både Fanny och Sigrid diagnostiserades med PTSD.
För Sigrid kom vändningen när hon bytte avdelning. Där fick hon nämligen en fråga hon inte hade fått tidigare. Enhetschefen undrade om hon själv tyckte att hon behövde bältas.
– När jag sa nej så sa han bara att vi slutar med det, säger Sigrid.
Psykoterapi i 30 minuter varje vardag sattes in. Om Sigrid ville skada sig själv satte personalen sig på golvet bredvid henne. Tröstade henne tills ångesten kunde gråtas ut. Lärde henne hur hon ska hantera sina känslor.
Att vården skiljer sig beroende på vilken avdelning man är inlagd på kan bero på flera olika saker, säger Gunnar Moustgaard, medicinsk rådgivare inom psykiatri. Det kan bland annat handla om hur mycket utbildning personalen har, arbetsledningen, tillgång till handledning och om personalen byts ut ofta eller inte.
Övertygad om att hon var farlig
Men det viktigaste för att en patient ska må bättre är personalens bemötande.
– Detta gäller i synnerhet i samband med självskadeproblematik. Den vården har utvecklats mycket de senaste åren och bland annat så används specifika psykologiska behandlingsmetoder, säger Gunnar Moustgaard.
Efter sju månader skrevs Sigrid ut. Då hade hon varit inlagd tre år i sträck.
Tre år av födelsedagar, jular, somrar, de första vårdagarna som spricker ut.
I tre år hade hon blivit övertygad om att hon var en farlig person.
– Det kändes som att jag skulle förstöra allt och att jag var tvungen att övervakas dygnet runt, säger Sigrid.
Remissen nekades
Sigrid flyttade till ett LSS-boende. Efter att ha varit inlagd hela tonåren och de första skälvande 20-åren var hon så att hon behövde stöd för att komma vidare. Hitta vem Sigrid var när hon inte var en patient.
– Men jag hade aldrig behövt bo på dessa boenden om jag inte hade fått PTSD av alla bältesläggningar. Mitt liv hade sett helt annorlunda ut då och jag hade gjort helt andra saker, säger Sigrid.
Det tog nio år innan Sigrid kunde lämna LSS-boendet.
– Det kändes som att jag var ett problem som skulle förstöra allt och att jag måste övervakas dygnet runt. Det tog jättelång tid att få ordning på det.
Sigrid fick aldrig någon traumabehandling från vården. Hennes remiss nekades med förklaringen att hon inte blivit sexuellt utnyttjad medan hon varit bältad och att personalen inte försökt att döda henne på riktigt.
Men varje gång Sigrid var bältad så var hon rädd att hon skulle dö.
Börjat ett nytt liv
I dag föreläser Sigrid för föreningarna Hjärnkoll och Psynlighet om sina erfarenheter av vården för att bidra till en bättre psykiatri.
Hon har lämnat in nycklarna till det sista LSS-boendet för att aldrig hämta ut dem igen. Flyttat alla saker till sin sambos hus.
Ett helt liv börjar nu, långt bort från psykiatrins låsta dörrar.
Och trots att hon har alla minnen kvar att leva med så känner hon sig tryggare i sig själv än vad hon någonsin har gjort.