Irans varningsskott visar hur allt kan bli värre
Det finns inga tecken på att någon sida viker ner sig.
Tvärtom tycks både USA och Iran vara beredda att trappa upp.
Irans senaste varningsskott visar hur ett redan hemskt krig fortfarande kan bli mycket värre.
I lördags anklagade Irans utrikesminister Seyed Abbas Araghchi USA för att ha attackerat en avsaltningsanläggning på ön Qeshm:
”Att attackera Irans infrastruktur är ett farligt steg med allvarliga följder. USA har satt detta prejudikat, inte Iran”, skrev han.
I morse kom svaret.
Iran slog till mot en avsaltningsanläggning i Bahrain.
Det var ett tydligt varningsskott.
De avsaltningsanläggningar som producerar färskvatten av havsvatten finns spridda över hela Mellanöstern och har hittills lämnats orörda av kriget.
Det finns goda skäl till det.
Inte bara är de utpräglat civila mål – de är också helt nödvändiga för överlevnad i regioner där färskvatten annars saknas.
I Kuwait är 90 procent av dricksvattnet avsaltat havsvatten, i Oman 86 procent och i Saudiarabien 70 procent.
2008 varnade en diplomatrapport för att Saudiarabiens huvudstad Riyadh skulle behöva evakueras inom en vecka om den enda avsaltningsanläggning som då försåg staden med vatten skadades.
Saudiarabien är sannolikt mindre sårbart nu, men små stater som Qatar, Bahrain och Kuwait uppges ha små strategiska reserver.
Iran avsaltar också havsvatten, men är mindre beroende än många Gulfstater.
Iran har därför en asymmetrisk fördel. Ett ömsesidigt bombardemang av vattenförsörjningen skulle förmodligen skada USA:s allierade i regionen mer än Iran.
Gulfstaterna är inte försvarslösa, och det är oklart vilken skada Iran fortfarande är i stånd att åsamka.
Man behöver dock ingen överdriven fantasi för att se att ett krig om dricksvattnet skulle kunna få katastrofala följder.
Irans hittills enda attack ska ses som en signal, ett knappast dolt hot, om att man kan tänka sig att dra igång det.
Men signalen måste ses i sitt sammanhang.
En dryg vecka in i kriget ser ingen sida ut att vilja ge upp – och båda sidor letar efter nya sätt att tvinga motparten att vika sig.
Israels attacker mot bränsledepåerna i närheten av Teheran i lördags är en sådan eskalation. De hotar Irans förmåga att kriga, men försvårar också livet för civila inne i landet.
Iran har å sin sida svårt att skada USA direkt, men har korrekt identifierat Gulfländerna som USA:s svaga punkt.
Genom att göra livet så surt för dem som möjligt, hoppas Iran att de ska börja trycka på USA för ett avslut på kriget.
Stängningen av Hormuz-sundet, stigande energipriser på världsmarknaden och amerikanska förråd av kritisk ammunition som snabbt minskar verkar också till Irans fördel.
Den iranska regimen är van att sätta sin egen makt före folkets väl. Den kan acceptera mycket lidande, om det krävs för att överleva. Dess smärtpunkter är utifrån inte lika uppenbara som USA:s, men det råder ingen tvekan om att de finns.
Det vi står inför nu är inte så mycket ett krig, som en tävling i att uthärda lidande.
Ett lidande som tyvärr ser ut att behöva bli värre för båda parter innan någon av dem ger upp.
Vem som orkar längst återstår att se.