Skandalen som är alla partiers mardröm
En toppolitiker som misstänks ha antastat ett barn.
En praktskandal av det här slaget var inte vad Centerpartiet behövde.
Hela hösten har de bråkat med varandra och nu ska de hantera den återkommande debatten om att Centern är ett parti för män med olagliga böjelser.
Vanligtvis säger den politiska logiken att om en person gör nåt dumt och den personen lämnar så är det överspelat. Personen är inte längre en offentlig person och en persons dumhet säger ingenting om ett parti. Men den logiken fungerar inte när det kommer till sexbrott mot barn och när det kommer till Centern är det extra känsligt.
För några år sedan fick den högprofilerade centerpolitikern Fredrick Federley lämna alla sina uppdrag efter att det uppdagats att han haft en relation med en dömd pedofil. Ungefär samtidigt fick en lokalpolitiker i Tomelilla i Skåne lämna sina uppdrag för samma sak. Han hade under flera år levt tillsammans med en man som var dömd för sexbrott mot barn. Nu får regionpolitikern Gustav Hemming lämna efter att ha ofredat ett barn i kollektivtrafiken.
Händelserna har under flera år använts för att svartmåla partiet och i den debatten har gränsen mellan att umgås med någon som har begått sexualbrott mot barn och själv ha begått sexualbrott mot barn, sakta suddats ut.
Centerpartiets motståndare vill sätta bilden av partiet som ett parti för de sexuellt avvikande. Det har ingen bäring på verkligheten. Precis som att Moderaterna inte är ett parti som uppmuntrar sina ledmöter att bli utpressade på pengar efter sexmöten. Som den moderate riksdagsledamoten Kjell Jansson. Eller att Miljöpartiet inte är ett parti som tycker det är okej med ovälkomna närmanden mot ungdomspolitiker. En sådan händelse ledde till att Miljöpartiets klimatpolitiska talesperson Elin Söderberg nyss fick avgå.
I inget parti är en person som begår sexualbrott mot barn välkommen.
En skandal kommer sällan lägligt, men i det redan skadeskjutna Centerpartiet är det särskilt dålig tajming. Muharrem Demirok skulle behöva tiden för att hantera sitt eget inre uppror och inte hantera ytterligare kriser.
